Hela dagen på nyårsafton spenderade vi i HundArenan i Kungsör med den här brokiga skaran. Dagen fylldes med lydnadsträning och med allt från grundträning till klass 3. För min och Jippies del var det en inventering av klass 2 moment och ett tillfälle att få hjälp med utläggningen av vittringen. Inventeringen kändes bra, vissa bitar är inte helt där de ska men i det stora hela sitter momenten, om än lite "okammat". Frågan är om det är dags att snygga till dom eller om vi ska fortsätta lite "rufsigt" och galet ett tag till - kan inte låta bli att älska den galna lydnaden :D
Vittringen då. Vi har ju haft en mängd bekymmer. Allt från att hon rusat ut och tagit en pinne på måfå till totalt ointresse och att hon bara gjort något annat eller bara stått och tittat på mig. Senaste gången vi tränade för ett par veckor sen fick vi ett litet genombrott, dels med hjälp av ett tips jag fick av Lotta på Heads Up Hundkurser där jag vann en privatlektion vid halloween och dels genom att belöna mycket tomsök. Igår när det var dags för första vittringen för dagen var det minst sagt fjärilar i magen... Skulle hon komma ihåg det fina hon gjort eller skulle vi ha backat några steg? Men Jippie skötte det så fint! Lugnt och metodiskt sök, ok fart och rätt pinne in! Det blev 4 skick totalt under dagen och alla 4 skicka var precis likadana, de två första var bäst och de två mot slutet av dagen var inte fullt lika klockrena då hon var lite tröttare, men klart godkända! Att spendera hela dagen i en hundhall gav trötta hundar till kvällen, och även idag. Helt perfekt och det känns som något av en början på en ny tradition, hoppas kunna upprepa det även kommande nyår! Gott Nytt Hundträningsår! LyckaJa Lycka... Vi gjorde några HtM starter i början av året men lyckades inte ta det sista åtråvärda certet. Sen bestämde jag mig för att satsa på Rallyn, lägga fokus på att kvala till SM, och precis innan första tävlingen vi var anmälda till så blev Lycka sjuk. Som dom flesta säkert vet vid det här laget så har hon Addison, det innebär att efter diagnosen går hon på daglig medicinering och får inte delta på tävlingar. All tid sedan diagnosen har gått ut på att hitta rätt dosering av medicin och se till att hon mår så bra det bara går. Det har varit lite upp och ner och vi har testat oss fram. Nu har vi bytt medicin sedan ca 1 vecka samt gått ner i dosering och jag tycker att hon är gladare än på länge, ligger inte lika mycket för sig själv utan är gärna med mig och Jippie mer och myser och busar - känns hemskt lovande och jag hoppas verkligen att det får fortsätta så här! <3 JippieEfter Lyckas diagnos kände jag mig så otroligt glad att jag hade Jippie, om jag inte haft mitt lilla framtidshopp när alla framtidsplaner med Lycka skrotades vet jag inte riktigt vad jag skulle gjort. Vi började 2018 med att gå kurs för Världsmästaren Valentina Balli och även om det var tufft med den kursen (ärligare människa har jag nog aldrig mött!) så fick jag med mig väldigt mycket bra tips! Vi har även gått några heldagar för Niina Svartberg som vanligt och lyckades också få bokat en privatlektion med Michelle Holmlund. Michelle har verkligen varit ett fantastiskt bollplank när jag stötte på patrull med lydnadstävlandet i somras och jag är så oerhört tacksam för det! Hoppas på att få till fler träningar för henne under kommande år! Och så tävlandet... Jippie utvecklade under våren en osäkerhet runt andra hundar, eller typ en osäkerhet blandat med vallbeteenden. Detta gjorde att om andra hundar tränade runt oss så kunde hon inte fokusera utan ville rusa fram dit eller så bara låste hon sig på det och levde rövare. Jag undrade mer än en gång om vi någonsin skulle lyckas komma ut på en tävlingsplan eller om det var lika bra att ge upp. Nog har det inte varit spikrakt men vi har uppnått så mycket som jag knappt en kunnat drömma om! I våras tänkte jag att jag skulle vara nöjd om vi i alla fall skulle lyckas med en startklass i år. Jag anmälde till en träningstävling i rally och efter att den gått oerhört bra (med tanke på rörig miljö/fokus) så bestämde jag mig för att anmäla till en startklass. Efter det har det rullat på, vi hade en dipp i slutet av sommaren när vi skulle testa på klass 1 men det har vi jobbat med under hösten och tävlingen igår var ett fint kvitto på att vi är på rätt väg! Jippie har sedan tävlingsdebuten i slutet av Maj lyckats med: Uppflyttningspoäng i startklass 1:a pris i klass 1. 3 x Kvalificerande i nybörjarklass rallylydnad = RLD N 3 x Kvalificerande i fortsättningsklass rallylydnad = RLD F 3 x Kvalificerande i avancerad klass rallylydnad = RLD A Och utöver rosetter och resultat har hon utvecklats så fint, det känns verkligen som att vi börjar bli sammansvetsade och jag längtar, längtar, längtar efter vad mer vi ska få vara med om! Lyckas diagnos har både gjort att jag mer uppskattar att Jippie är frisk och mår bra, att vi faktiskt har möjligheten att drömma, tävla och sikta framåt! Men det har också gjort mig livrädd att det ska hända något med henne också, att jag måste skynda mig för att hinna med så mycket som möjligt innan något oundvikligen går snett... Inte det lättaste att hantera. Mitt käraste minne från i år är när vi åkte på en bilresa ner genom Sverige med Josefine och Siri, vi tältade och det mesta som kunde gå åt skogen gjorde det. Men det var så himla mysigt att tälta med hundarna och att ta dagarna som de kom, det bästa var dagarna på Öland med massa bad i det ljumna havet, galna hundar som sprätte sand överallt och bara alltigenom fantastiska dagar! Tack!Avslutningsvis vill jag bara säga ett stort tack till alla som både hejar på oss via sociala medier och alla som hjälper oss med allt från att bolla tankar till träningar och allt däremellan! Känner mig så oerhört tacksam för att jag är omgiven av så mycket positiva och stöttande människor, både vänner och sådana som jag knappt känner, tack!
Ja att lyckas ta ett förstapris i lydnadsklass 1 är väl inte århundradets bedrift direkt, men det känns nästan som det. Jippie har, som jag skrivit om förut, haft bekymmer med störningar. Vi gjorde två försök på klass 1 i somras men båda dom tävlingarna var kvitton på att hon inte riktigt var redo för så svårt. Efter en gnutta övertalning kom jag fram till att vi skulle ta ett litet tävlingsuppehåll. Vi har alltså inte tävlat lydnad sedan i somras utan istället sett till att träna, på svåra och roliga grejer, få in ett helhetskoncept, ordentliga transporter och framför allt se till att få större ansvar på hennes axlar. Det har varit en riktigt givande träningshöst! Såklart blev jag då sugen på att testa på tävlingsvingarna igen. Idag var det en dubbelstart i Gävle så den anmälde jag, då skulle vi ju ha en chans till om något skulle strula. Väl på plats var det en lite speciell ingång då man skulle genom lite korridorer och uppvärmningen gjordes i rummet där alla tävlande satt och väntade - trångt och halt golv... Undrade om Jippie skulle falla redan på uppvärmningen. Men så när det var dags att värma upp kändes det hur bra som helst, hon var helt fokuserad på mig och verkade inte bry sig om varken hundar eller folk! SÅN JÄVLA VINST SÅ NI FÖRSTÅR INTE! Det fanns ingen möjlighet att värma upp i hallen utan man gick rakt in på planen, men de var schyssta och lät alla som ville kolla in hallen lite, så den chansen tog vi och jag gick ett minilitet fotgående innan jag gick till startpunkten. Efter det rann det bara på. Hon var lite het och på grund av det trängde hon och slarvade med ingångarna... Men inga som helst problem i övrigt! Jag var lite nervös över rutan, inte först men det var många som hade problem med den. Som ni kan se på filmen är rutan diagonal och det är stora markeringar på mattan som hade förvillat flera hundar. Jag var alltså lite nervös när jag ställde upp för rutan men jag kände att hon borde fixa det. Hon skötte hela sitt jobb galant, jag behövde inte påminna, tjata eller kämpa - vilken känsla! Hon tog de tävlingsmässiga belöningarna jättefint, skötte transporterna och var sen med och redo inför varje moment. En helt otrolig skillnad från i somras! Nu har jag klippt bort transporterna från klippet för att spara tid, men kan hända att jag klipper ihop en film av bara dom och lägger ut på instagram (@lycka_jippie), om det finns någon nörd som uppskattar sånt lika mycket som jag gör ;-) Jag har sagt länge att jag ska bli bättre på att njuta av framsteg och delmål, men nu bara längtar jag efter att anmäla till en klass 2 och satsa vidare. Planen för 2019 är lagd och jag känner mg så redo! Men först ska jag njuta, minst 24 timmar, sedan drar vi upp ärmarna och börjar slipa på klass 2 momenten! Efter att ha pratat lite med en kompis har jag funderat över det här med att sätta mål. Med Morris och med Lycka i början hade jag alltid mål för varje år, det var i princip uteslutande resultatmål, alltså en merit vi skulle uppnå under året. Eftersom insåg jag att målen inte påverkade så mycket, de blev mer en diffus plan men jag hade inget missilfokus för att uppnå dom. Sen slutade jag med mål för det kändes inte som någon vits, ja förutom de "livstids-mål" som jag har haft på varje hunds sida här på hemsidan.
Nu funderar jag på om jag kanske ska ta och sätta några mål för 2019 för Jippie. Både resultatmål och mål byggda på mjuka värden så som samarbete, fokus etc. Kanske något drömmål? Rimliga mål? Mål bara för lydnaden eller även för rally, vallning, annat? Behålla dom för mig själv eller dela med mig? Hur gör du? På vilket sätt hjälper det dig framåt/att utvecklas? Jag tänker att det är det viktigaste, om jag bestämmer mig för arr sätta några mål så ska jag också göra upp en ordentlig plan, inte bara ha det som något jag skrivit men som inte betyder något - Riltiga mål med en gedigen plan! Jag tycker att hon har haft ett suveränt första halvår på tävlingsbanorna och hon har utvecklats som tusan under hösten, men på något sätt svårt att utvärdera utan att veta vad målet eller planen var? Japp, nu är röntgen överstökad för Jippie... Jag kunde inte röntga Jippie precis när hon fyllde för hon var så himla ranglig och slapp i kroppen, sen väntade jag på ett löp som aldrig kom, efter löpet ville jag vänta minst två månader. Sååå, i måndags blev det äntligen dags! Jag tog en semesterdag feån jobbet och passade på att ta prover på Lycka. Som alla mina vänner vet har jag haft hemsk ångest inför röntgen. Jag har haft sådan himla otur med skador och sjukdomar på mina hundar så jag var så fruktansvärt säker på att Jippie inte skulle bli friröntgad (inte för att jag hade sett några tecken som styrkte den känslan...). Väl på plats hos kliniken tyckte Jippie att det var himla festligt, massa kompisar (men hon blev lite orolig över en hund som var ledsen), en drös människor att gosa med och ett rent äventyr! När det var dags att sova tog hon en stund på sig, precis sol när hon blir trött hemma försökte hon leka sig pigg. Till slut somnade hon och sov djupt... Höll lite på andan, inte så det var farligt men nog mycket för att hennes matte skulle få panik. Får alltid lite panik över att söva mina hundar, inte bara över risken utan för att det känns som att dom inte lever, tycker det är väldigt obehagligt faktiskt. Duktiga tjejer på röntgen gjorde att själva bilderna var tagna i ett nafs. Fick kika på bilderna och tyckte höfterna såg ok ut men tyckte mig se en skugga på ena armbågen... Bad dom mejla bilderna så jag skulle kunna kika noggrannare sen. Och om hon var seg att somna var hon segare på att vakna... Ville såklart inte lämna henne i bilen när det var dags att gå in med Lycka så Jippie fick vara med, Lycka tyckte nog att hon var lite konstig och försökte dra igång henne och leka. Vi var som sagt och röntgade i måndags, redan idag låg resultatet ute vilket såklart är väldigt snabbt av SKK! Men inte snabbt nog, har kollat hunddata jag vet inte hur många gånger, åven vaknat mitt i natten och kollat, man vet ju aldrig... Har även tjatat hål i huvudet på mina vänner som ställt upp och lyssnat. Men så kom det i morse, HD B, ED 0, Jippie är alltså fri från dysplasi och pålagringar och är fit for fight! Jag tror knappt på att det faktiskt gick bra, men det sjunker väl in snart... Ikväll firade vi med lite lydnadsträning, vad annars? ;-)
Även Lycka fick fint resultat på sina blodprover! Hon har dock gått upp en del i vikt sedan vi ökade på korrisonet i somras, vi ska testa på att gå ner i dos samt byta preparat (om jag lyckas få tag på det) och hoppas att det ska hjälpa. Det är svårare än det ser ut, ja det här med att tävla med hund alltså. Jag har, så länge jag tävlat med hundar, alltid haft svårt för det här med att jämföra mig med andra. Oavsett om det gått bra eller dåligt för mig. När det gått dåligt tänker jag "Men hur svårt kan det vara, ALLA andra klarar det ju" och när det går bra tänker jag "Äh det betyder inget, vem som helst skulle kunna klara det här". Nu hittade jag något som vetenskapligt beskriver fenomenet. Det är något som kallas Dunning-Kruger-Effekten:
"Dunning–Kruger-effekten är en kognitiv biassom innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra." Jag började fundera på det nu efter att ha tittat på lydnaden på mässan, jag satt bredvid ringen med min kompis och drömde om att kunna tävla där med Jippie. Jag inser förstås att det är svårt, att det kräver mycket träning och att vi kanske trots allt ändå inte kommer bli redo för det, någonsin. Så började jag tänka i banorna "Vad tusan, ALLA andra kan ju" och jag tror att problemet är att de duktiga ekipagen som tävlar där fick det att se alldeles för enkelt ut, de gör det så lättsamt och glatt att man luras till att tro att det faktiskt vore en walk in the park så att säga. Efter att ha insett att det nog är därför jag klankar ner på mig själv för mycket, det stämmer faktiskt inte att just "ALLA" klarar av att tävla lydnad på den nivån eller på mässan, så insåg jag att jag måste sluta se det så. Istället se det helt konkret vilket jobb det ligger bakom alla fina prestationer och istället se det som en rejäl morot att själv få tävla högsta lydnadsklassen med någon som ser på och tycker att det ser lättsamt och okomplicerat ut, DET får bli mitt nya sätt att se det! Men i och med det måste jag också vara schysst mot mig själv åt andra hållet, inte heller "undersälja" det vi faktiskt lyckats med. Så jag tänker ge både mig och Jippie en klapp på axeln, säga bra jobbat till oss för rallyframgångarna och framför allt en rejäl klapp för den fina utvecklingen vi fått till under hösten, som jag hoppas är en fin grund för att nästa år komma lite närmre målet med att tävla klass 3 på ett lättsamt och oansträngt vis. Så, ALLA lyckas inte med allt vi lyckas med. Och det vi lyckas med är faktiskt lyckanden, inget man bara viftar bort. Heja oss! Obs! Vad jag menar är inte att man ska jämföra sig eller se det faktum att andra inte lyckats med det vi lyckats med som något särskilt att lägga värde i. Vad jag vill få fram är oavsett vad andra lyckas med eller inte så är det vi gör värt detsamma för mig/oss, att någon annan lyckas bättre gör inte vår prestation sämre och att någon lyckas sämre gör den inte bättre. Det vi uppnår är detsamma oavsett :-) Ja det här första kollaget sammanfattar vår start i rallyns avancerade klass igår... Jippie pendlade mellan tokfokus och het som en atombomb (kolla svansföringen liksom!) och ofokuserad och "utåtriktad". När hon tappade fokus och jag jobbade för att hämta in henne i bubblan igen blev hon som sur på mig och skällde... Nä någon toppenkänsla var det inte! Jag fick slita varje steg med att antingen hålla henne i schack eller att jobba för att hitta tillbaka till fokus. Mitt i banan sa jag högt till mig själv "Men herregud!". Ja det var minst sagt en intressant tävling, jag kom ut efteråt och sa till min syster som var med och supportade att om vi klarar oss så blir det verkligen på gränsen. Överraskande nog fick vi hela 88 poäng, något generöst av domaren men jag tackar och tar emot, ibland ska man få stå på den sidan också och inte bara få oförtjänt lite poäng ;-) Ja för även om känslan var lite småtråkig så får jag nog inse att dels var miljön lite för svår, och dels så får jag nog hitta en bättre balans när det kommer till rallyn, jag tror helt enkelt att det blivit för "enkla" övningar med för hög utdelning, så med bättre balans där kommer hon nog kunna landa. Just nu är jag bara (hur overkligt det än känns!) väldigt glad över nya titeln och det faktum att lilla, lilla Jippie Långstrump nu är en mästarklasshund. Hon är alltså i högsta klassen i en hundsport och får nu börja tävla om cert och möjlighet till championat - hur tusan gick det till? Foto: Liza Johansson
Igår var det dags för rallydebut! Det var en bit att åka upp till Mockfjärd och jag tvekade lite innan jag anmälde mig, men eftersom det inte kommer rallytävlingar i krokarna förrän framåt februari kände jag att jag inte ville vänta så länge, vad tusan vi var ju redo att tävla nu! Efter anmälningstiden gått ut visade det sig att arrangören kunde ta emot fler startande så de gjorde om dubbeltävlingen till en trippel istället, och visst tändes tanken om att kanske, kanske kunna göra om bravaden från nybörjarklass och ta titeln i avancerad på en och samma dag. Men jag höll mig jordad, vi jobbar för fullt med fokus i svåra miljöer och att inte gå upp i frustration/stress av att se andra hundar träna eller tävla. Så helt ärligt var jag jättenervös innan och kände att det kunde gå hur som helst. Det skulle nämligen vara i ridhus och vi har aldrig tränat i ridhus, och så skulle det vara två banor igång samtidigt. Jag hade gjort ett ganska rejält pass i lördags för att trötta ut henne en aning, alltför träningssugen Jippie går inte riktigt ihop med att hålla sig i skinnet på rallyplanen ;-) Väl på plats kände jag mig mest taggad och sugen på att se om våra kunskaper skulle räcka. I första klassen gjorde vi en smärre katastrofrunda… Jag värmde inte upp henne, vi hade startnummer 2 så efter banvandringen rusade jag till bilen för att hämta henne och sen handlade uppvärmningstiden väl inne i ridhuset bara om att få henne att landa lite. Hon gjorde ett fint jobb, klarade miljön förvånansvärt bra och högerhandlingen var inga större problem förutom i 8:an ena varvet där hon stack över på fel sida i en vänstersväng. Jag kom ut från planen och var först lite besviken men landade sen i att jag hade ju varit nervös dagarna innan för jag var rädd att det skulle bli kaos i miljön, så trots ytterst blygsamma 63 poäng i debuten kände jag mig en gnutta stolt över min vilda lilla tonåring som skött sig så fint! Till start nummer två värmde jag mycket mer, och väl inne i ridhuset lade jag krut på fokusövningar istället för något annat, den banan kändes heeelt fantastisk när vi klev av! Inga stora missar, något litet missförstånd men i det stora hel grym känsla! Och passande nog precis innan det var dags att börja värma upp inför start nummer 3 fick jag reda på att vi fått 98 poäng på start 2 och vunnit klassen, det var skönt för mattens självförtroende! Start nummer 3 var nog överlag den enklaste banan tycker jag, undantaget på slutet där det blev språng och där sidbytet hel om från varandra skulle utföras… Dumt nog har vi inte hunnit tränat på det så jag fick hämta ut henne lite tidigare för att hinna lägga upp en taktik för hur jag skulle lyckas lösa det. När vi väl gjort det var det en stund innan det var vår tur så vi hängde lite i kafeterian och myste, tror det är nyttigt för Jippie att få vara med och kolla in miljön. Väl inne i ridhuset gjorde jag likadant med fokusövningar innan vi körde. Undantaget ett tillfälle i slalomet på målrakan när hon plötsligt trodde att hon skulle få springa till hindret kändes även den här rundan riktigt fin! Hon hade även gott om energi kvar trots stökig miljö och tre starter. Den tredje starten räckte även den till en klassvinst med 95 poäng. Visst kände jag mig lite bitter över först starten, tänk om jag bara tänkt till före… Men jag har släppt det, det hade kunnat gå så mycket sämre med tanke på hur svår miljö (för oss) det var, att göra två så pass fina rundor bådar gott för framtiden och mästarklassen! Och än är årets sista tävling inte avgjord ;-) Vi är alla olika typer av människor, vissa tar det mesta med en klackspark medan andra är mer grubblare. En del saker tar jag med en klackspark, jag är ganska bra på att ta tag i saker och jag är inte den som är tyst när jag känner att jag har något att säga – men jag är även en riktig ångestmänniska. Jag kan ha ångest över skitsaker långt efter det att skitsaken ens hade något som helst värde/påverkan. Över två månader efter min och Jippies debut i klass 1 (lydnad) kan jag fortfarande grubbla över några detaljer och få lite ångest över en del små beslut. Jag tror också att det är den här delen av min personlighet som gör att jag gärna hetsar iväg och anmäler till ny tävling när jag gjort en som jag inte är nöjd med, den nya tävlingen ska vara en chans att ”göra om och göra rätt” och därmed dämpa grubblerierna. Det har dock sällan fungerat utan då ångrar jag bara att jag åkte på en ny tävling… Så jag bestämde mig efter andra försöket i klass 1 att inte hetsa iväg, istället analysera och fundera över varför det inte stämde på tävling. Ni vet ta ett steg tillbaka och göra upp en plan för att det nästa gång faktiskt ska sitta på riktigt!
Jag kan inte påstå att det här sättet dämpat min ångest eller grubblande, men det har heller inte öppnat dörren för mer grubblande i och med att vi inte haft chansen att misslyckas med något ;) Jag börjar blir grymt sugen på att tävla, har kollat på tävlingar mer än en gång. Men än så länge har jag låtit bli. Och när vi var iväg i helgen och tävlade KM i rallylydnad fick jag upp ögonen lite och insåg att vi faktiskt har en bit kvar att gå innan det kan funka att tävla lydnad ute. Nu är jag lite inne i tankarna på att satsa på inomhussäsongen, där jag tror att Jippie kommer ha det mycket lättare. Jag har inte landat i något beslut än utan jag grubblar på och fortsätter hålla fast vid min plan – kanske något av det svåraste jag gjort hittills när det kommer till mental träning! Igår var det rallylydnads-KM på Västerås kennelklubb. Jippie fick starta, helt utan förväntningar utan bara för att det var ett enkelt sätt att få till träningstävling. Hon skötte sig förhållandevis bra men jag förde henne lite dåligt och vissa aspekter i miljön var svåra för henne – men hon hanterade det över förväntan även om jag insåg att vi har en bit kvar att jobba innan det blir någon lydnadstävlingDet räckte dock till en tredjeplats, även om det bara var 7 deltagare var jag nöjd med hennes insats och hon nöjd för hon vann både snask och leksak!
Efter att tävlingen var klar fick Lycka gå ett varv, kul för henne tänkte jag att ändå få känna lite tävlingsnerv. Vi gick ett varv på banan och Lycka var fantastisk. Hon var uppmärksam och skötte sig utmärkt, sken upp över applåderna från vår lilla hejarklack och festade på köttbullar. Lycka tyckte att det var superkul. Men jag blev mest bara ledsen, ledsen igen över att aldrig få tävla, över att hon förra året växte till den tävlingshund jag kämpat att hon skulle bli, och ledsen över att hon allt för sällan får känna så bara för att jag har svårt att hitta motivation att träna med henne… När sedan dagens minne på fb dök upp och det var från förra årets KM där Lycka vunnit (med ett större startfält) på 99 poäng blev det inte bättre ska jag säga. På något sätt trodde jag att jag skulle ha lagt det hela åt sidan eftersom jag vet att det inte finns någon chans till dispens, men det lilla varvet på banan igår rev upp alltihop. Jag vet att det är en gnutta orimligt, och att jag borde vara tacksam över att hon mår bra (vilket jag såklart är!) men det känns så jäkla sorgligt ändå. Jag tänkte ganska direkt ”tänk om vi bara kunnat få en sista tävling”. Ni vet en tävling som man vet är den sista så man kan passa på att njuta ordentligt! Den tanken har faktiskt gjort tävlandet med Jippie och hantering av mindre lyckade tävlingar enklare – för jag går in med tanken att det kan vara vår sista tävling och den vill jag bara minnas med värme. Inget ont som inte för något gott med sig, antar jag. |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|