Japp, igår kväll var det då äntligen dags att få kliva in på tävlingsplanen med Jippie vid min sida! Jag skriver äntligen men det var i själva verket lite skräckblandad förtjusning… Fram till ungefär lite över en månad sen kändes det smått hopplöst med den lilla damen. Hon gjorde skapligt fina moment men minsta störning fick henne att tappa det helt och det har hänt fler gånger än jag vill medge att hon helt enkelt sprungit iväg från mig när vi tränat. Men så med lite hjälp och kloka tips från duktigt hundfolk började jag få ordning på det. Och eftersom det är skapligt glest med tävlingar här i krokarna i början på sommaren föddes idén att jag skulle anmäla till tävling. Jag valde att anmäla mig till Surahammar BK´s årliga lydnadsvecka, två starter, på så vis skulle vi ha en chans till revansch om något strulat första dagen. Allt eftersom träningen fortlöpt har hon gjort framsteg i en rasande fart, även i form av att tåla störningar och att kunna jobba med folk/hundar runtomkring. Men jag var ändå galet nervös. Hur skulle det se ut på plats? Skulle det vara folk som värmde upp alldeles i närheten eller skulle det vara lite frizon? Jag var nervös så jag nästan mådde illa på dagen. När jag sen skulle åka till tävlingen drog jag på min tävlings-pepp-spellista på spotify för att tagga till men istället för att bli taggad kom det över mig med Lycka och jag började gråta istället – rätt värdelös uppladdning… Väl på plats kunde jag se klassen före, det var en väl tilltagen plan med band runt och det verkade lugnt runt om planen. Så nu kunde jag pusta ut lite. När jag satt och väntade på att gå och hämta Pippilotta sa jag till mamma att jag önskar att vi hade tränat mer – när gör man inte det? Även om det var gott om plats och startklassen höll till mestadels på motsatt sida mot publiken var det ändå en mycket svårare miljö än vi någonsin tränat på, det kändes som att det kunde gå hur som helst! Jippie blev helt i gasen av att dels vänta i bilen, dels träffa sina favoritmänniskor och dels av hela miljön. Jag hade innan bestämt mig för att göra som på träning och bara värma upp väldigt lite. Jag insåg att det skulle kunna innebära att hon var lite för het men jag resonerade att hellre det än trött och svårt för att fokusera. När det sen var vår tur kopplade jag loss, sträckte mig och Jippie kom som en raket in i utgångsposition – där visste jag att vi nog skulle reda det här! Hon var galet het, fotgåendet gick hon och trängde i alla fall första halvan rätt rejält, något hon bara brukar göra när hon inte fått värma upp… Men engagemang och följsamhet var det verkligen inget fel på! Alla ingångar till sidan blev en smärre flygtur för Jippie då hon kom i en rasande fart och skulle kasta sig in. Det var också spånmarkeringar på planen – en till grej vi missat att träna på. Jag var lite orolig att hon skulle lockas till att nosa på dom men hon brydde sig inte det minsta, däremot precis på slutet av sättandet så skulle man gå över ett sträck av sågspån, och det var man visst tvungen att hoppa över som syns på filmen, haha! I övrigt kändes det jättebra! Jag trodde att jag skulle behöva jobba hårdare men hon skötte verkligen sina uppgifter! Även mellan momenten och där vi var nära funktionärerna jobbade hon hela tiden för att vara rätt. Jag påminde henne med rutiner och hon skötte sina kort! Hon tappade lite fokus i kvarsittandena, där blev det alldeles för lockande att titta på publiken och hundarna, men så snart hon fick sina kommandon gjorde hon precis vad hon skulle. Den utvecklingen känns fantastisk och för nu är det fullt godkänt även om vi måste fortsätta jobba på det! När vi kom av planen konstaterade mamma att vi kanske faktiskt tränat lite ändå? Och Jippie fick full fest med presenter, godis och kel! Även om hon inte brukar vilja hoppa in i bilen efter träning var det extra motigt nu. Jag har även tränat in både lugna och heta sociala belöningar som hon tar väldigt fint. Men eftersom hon kändes lite som en spänd fjäder vågade jag inte göra något för att råka släppa lös den, jag körde därför istället nästan bara muntligt beröm – något som hon verkade uppskatta fint ändå. Det kändes oerhört lovande att hon höll så fin attityd rakt igenom, den har jag jobbat hårt för och kommer fortsätta prioritera! Men jag måste samtidigt komma ihåg att hon är en helt annan typ av hund än Lycka så jag måste tänka mig för så hon inte blir helt galet het på tävlingar, det får inte vara alldeles för skoj ;) Resultatet blev i slutänden 175 poäng och en 4:e plats av jag tror det var 16 startande. En mycket nöjd matte och liten hund kunde åka hemåt! Nu ska jag bestämma mig för om jag ska åka och tävla imorgon (revanschchansen) och göra något vettigt av det, eller om vi kanske ska göra upp en dejt med någon träningskompis och börja ordna upp klass 1 momenten istället! :D Jag skrev häromdagen att Lycka varit till veterinären. Det började för några månader sen att jag tyckte att hon hade väldigt dålig ork, att hon inte orkade med ordentligt varken träning eller promenader. Då tänkte jag att det förmodligen berodde på att hon vilat från träningen under vintern och att promenaderna hindrats av all snö. Så för ungefär en månad sen fick hon en riktigt läskig magsjuka. Allt bara vände i magen och till slut både kräktes hon blodblandat och bajsade rent blod. Vi åkte in till Strömsholm där hon fick vätska och ställdes på antibiotika. Inga prover togs dock. Efter magsjukan kändes hon väldigt trött och medtagen i ungefär en vecka. Men efter det har det ”gått utför”. Även om viljan för att vara med funnits så har hon inte orkat. Efter att ha varit iväg på något har hon sovit hela dagen efter. Vi var iväg och tränade lite trix och skulle sen låta henne ta årets premiärdopp i sjön men hon tog sig bara några få simtag innan hon stapplade upp på land och inte ville vara med längre. Ungefär där insåg jag att det här är inget som kommer gå över av sig självt utan något står inte rätt till. Förra veckan var vi till veterinären för en grundlig koll. Under den kollen hittades inget specifikt mer än svullna lymfkörtlar, något irriterad i munnen samt sår runt munnen då hon kliat sig. Utförliga blodprover togs dock för analys. Jag åkte därifrån livrädd att det skulle visa sig vara cancer… Några dagar senare hade provsvaren kommit tillbaka och i det stora hela visade de inget, förutom en oroande sak. Kortisolnivåerna var inte i fas. Det är ett tecken på att hunden har något som kallas för Addisons sjukdom. Vi åkte in till kliniken direkt efter samtalet för att göra det prov som kan bekräfta/utesluta sjukdomen. Prov togs och Lycka ställdes direkt på kortisonbehandling då sjukdomen obehandlad kan bli riktigt farlig, och better safe than sorry. Idag kom provsvaren som bekräftade att Lycka har diagnosen Addisons sjukdom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till diagnosen. Sjukdomen är fullt behandlingsbar. Det kan ta ett tag innan man träffar rätt med dosen men de allra flesta ”Addisonhundar” lever ett fullgott och långt liv. Sjukdomen gör dom känsligare mot stress men det ska kunna stävjas med en extrados kortison om man ska iväg på något som kan stressa hunden. Målet är också att hon ska klara sig på den specifika medicinen Florinef och slippa kortisonet bortsett från när man ger en extrados inför en stressig dag. Och jag ser redan nu efter 5 dagars behandling att hon är piggare och gladare än hon varit på väldigt länge! Men, för såklart finns det ett men. Även om hon kommer må toppen resten av livet, leva länge och vara pigg som vanligt, så kommer hon aldrig mer få tävla. Som det är nu finns det ingen möjlighet för hundar med den här diagnosen att få dispens för tävling. Medicinerna kan man få det för men inte sjukdomen – detta på grund av att de kan må dåligt av stress och tävling anses vara en stressande miljö. Jag är såklart tacksam att hon kommer må bra, tacksam att det inte var cancer eller något annat som skulle förkortat hennes liv. Men det känns ändå förjävla tungt. Alla planer och framtida mål är bara grusade. Jag kommer aldrig mer få tävla med den röda faran och det gör ont i hjärtat… Så småningom kommer det kännas som världens minsta bekymmer, men just nu är det en ack så stor sorg. Lycka, min älskade Lycka. Nu när Jippie passerat tävlingsmyndig och det riktigt kliar i tävlingsfingrarna började jag fundera lite över det här med nervositet, prestationsångest och tävlingsnerver.
Jag har sedan ett par år ansett mig vara förskonad från sånt, visst kan prestationsångesten ta överhanden ibland men nervös på riktigt var det väldigt länge sen jag var. Av ren nyfikenhet gick jag in på hunddata för att se, hur många starter har jag och Lycka gjort? Där syns bara officiella starter så Ungdoms-SM, SM samt allehanda inoff tävlingar utgår – men enligt SKK har vi gjort 126 officiella starter i olika sporter, jag har räknat med allt då, lydnad, doftprov, utställning, freestyle/HtM och rallylydnad. Tillkommer gör även MH samt FB-R som kanske kan liknas med något man skulle kunna få pirr i magen av? Låt säga att det totalt handlar om kanske 140 tillfällen, 140 tillfällen där jag fått lära känna Lycka, lärt mig hur hon fungerar, lärt mig att lita på henne och i det stora hela veta vart vi har varandra. Efter kanske start nummer 20 började jag känna mig bekväm, nerverna började fasas ut mot en härlig njutbar känsla, så efter sisådär 140 gånger som jag tittat henne i ögonen och klivit över plastbandet är det kanske inte så konstigt att jag inte blir nervös? Hon är ju fantastisk, ställer upp, gör sällan något helt otippat och vi trivs tillsammans. Men så kommer vi till nu. Jag ska inte sticka under stol med att jag lägger på mig en del värderingar utifrån som förmodligen inte finns. Många omkring mig har unga hundar (företrädesvis bc) och har börjat tävla med tokfina resultat. Det innebär ju att vi också måste göra det, vi måste också sätta det direkt och om vi inte gör det kommer det pekas, skrattas och njutas av att det går dåligt för oss… Eller? Det kan kännas så, och jag har hamnat lite i dom tankarna. Men på riktigt, hur troligt är det att någon skulle njuta av att det går åt helvete för oss? Och om någon gör det så är det väl deras problem och inte mitt? Jag har fastnat lite i negativa tankar, och samtidigt som jag längtar efter att få tävla med Jippie så ger bara tanken av det mig magknip och yrsel – men ge oss 20, 40, eller 100 starter så ska det nog inte vara några problem ;) Lycka är oerhört enkel att ha på tävling och har inga problem med fokuset – men så har det såklart inte alltid varit! Jag vet när vi skulle tävla vår första lydnadstävling, jag tänkte att om hon inte springer ifrån mig så kommer hon åtminstone resa sig på platsen… Det hände inte, och efter det har hon bara överbevisat mig. Jag kanske skulle försöka ha en annan inställning den här omgången, jag räknar med att det kommer gå bra fram tills det de facto skiter sig! :D Jag har skrivit flera gånger att jag varit väldigt sugen på att tävla med Jippie. Planen var att vi skulle debuterat i morgon. Men så när anmälan gick ut kändes vi inte ens i närheten av redo... Jag bestämde mig alltså för att vänta. Nu känns det som att vi hade kunnat fixa startklassen galant i morgon! Vad har ändrats? Jo jag gjorde en drastisk förändring i vår träning. Jag har från början utgått från att hon ska lära sig momenten i klass 3. Vi har tränat med de momenten som utgångspunkt - apporteringsdirigering, runda kon genom att springa förbi hinder, dirigering till ruta etc. Så hade vi ett pass där jag bara kände "näääe!" Jag kom till insikt att den saliga blandningen av alla svåra saker bara gjorde henne förvirrad och lite smått orolig över att det inte blev helt bra. Jag bestämde mig direkt för att släppa allt det svåra och istället bara träna startklass och klass 1 moment.
Utvecklingen har på bara 2 veckor gått spikrakt uppåt och hon känns riktigt fin i träningen igen! Vad dippen beror på låter jag vara osagt, jag hoppas såklart att vi kan köra på med svårare grejer igen så snart som möjligt. Men för nu får handbromsen ligga i och vi satsar på lite lättare uppgifter med mer fokus på uthållighet och kedjor. I övrigt ska vi typ "debutera" imorgon, i alla fall inofficiellt. Det blir en träningstävling i Rallylydnad. Vem vet, det kanske blir det vi börjar med? Lycka ska också få tävlingsträna och sen på söndag blir det tävling för Lycka i Heelwork. En perfekt hundhelg alltså! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|