Jag vill bara börja med att säga TACK till all uppmuntran, diskussion och hejarop som kom i samband med att jag lade ut förra inlägget. Om du missat det rekommenderar jag att du börjar HÄR! Vi alla har någon gång misslyckats med något. Misslyckande är såklart ett ganska godtyckligt uttryck, vad är ens ett misslyckande? Det är nog högst individuellt. Om vi pratar i små termer så kan ett misslyckande vara att få en rivning i ett agilitylopp trots att du tränat massor med hoppteknik, eller ett lyft av fel pinne trots att du lagt ner mängder av träning på att hunden inte ska "smaka" på pinnarna. I större termer handlar det kanske om att inte nå uppsatt resultatmål för dagen, året eller hundens liv. Jag upplever dessa saker som olika svårt att hantera, mindre misslyckanden kan man oftast trösta sig med att det kommer nya chanser, större misslyckanden kommer det kanske inga fler chanser på, eller åtminstone inte på väldigt lång tid (t.ex ett mästerskap). För att kunna misslyckas måste du ha ett mål, något som du kanske aldrig klarat innan som du vill försöka uppnå. De som aldrig misslyckas med något är troligtvis sådana som aldrig strävar efter något som ligger utanför sin komfortzon och utanför den kunskap hen har i nuläget. Bara det gör det ju egentligen till något fantastiskt, även om du misslyckades med detta försök, med denna tävling eller med denna hund så är misslyckandet trots allt ett bevis på att du försöker, att du vill utvecklas! Hur man hanterar ett misslyckande är förstås även det högst individuellt. Jag måste få tjura en stund, så jag brukar sätta upp en deadline i förhållande hur stort misslyckandet är och när tidsfristen löpt ut måste jag ta mig i kragen och ta tag i känslorna. Nedan ska jag skriva om framför allt två saker som hjälper mig mycket i hanterandet av ett misslyckande. "Mig lurar jag inte!" Våra hjärnor och fantasi är något alldeles fantastiskt. Vi kan fantisera ihop och tänka ut i princip vad som helst. Tyvärr brukar hjärnan i samband med ett nederlag bli ens värsta fiende. Hjärnan kan säga att du är usel, du hade dålig tajming, du kan inte träna hund, om bara din hund hade en annan förare skulle alla minsann få se hur fantastisk den är. Det här är tankar, tankar som du troligtvis kommer tro på. Du skulle väl aldrig ljuga för dig själv? När det händer brukar jag bara inse att tanken finns, konstatera att det är just bara en tanke, något jag fantiserat ihop, och tänka för mig själv - Mig lurar jag inte! Du kan ju alltid lura i dig något roligare, t.ex. att jag är världsmästare i att vända pannkakor i luften! Det är ju faktiskt rent trams (tyvärr!), något jag bara tagit ur luften och hittat på - precis på samma sätt som jag hittat på att jag skulle vara usel bara för att jag inte satte nollan, förstapriset eller what ever. Med det här i åtanke, att vi faktiskt har kontroll över våra tankar och inte behöver låta oss luras kan vi väl se till att tänka bra och konstruktiva tankar. Om du nu ska lura i dig något, se till att du lurar i dig trevliga, positiva och upphöjande tankar! "Jag kan" Det är tyvärr enklare att tro på negativa tankar, särskilt för oss som gillar lydnad med allt pet. Man blir så van att leta fel att man tillslut nästan inte kan göra något annat. Så se till att ta för vana att ta åt dig av beröm, säg tack med självförtroende och tro på att det är sant. Övertyga dig själv med uppmuntrande och trevliga tankar - programmera dig själv till att tro mer på det positiva! Offer eller hjälte?Som jag ser det har du två val. Inte bara i samband med att träna och tävla hund utan egentligen i allt. Vid ett misslyckande, vill du ta på dig den trygga offerkoftan, skylla allt på omständigheter, domaren, funktionärer eller i värsta fall hunden? Eller, vill du dra på dig superhjältecapen, ställa dig sträckt i ryggen och ta dig an problemet? Jag tror att för att inte ta misslyckanden så hårt så gäller det att äga situationen, på så vis är du i kontroll. Du kan påverka framtida resultat och framtida händelser. Ett offer är någon som inte har kontroll över sina egna händelser, någon som bara åker med i baksätet och ser vart det bär. Om något inte går vägen, och du känner dig maktlös för du hade ju inte kunnat göra något, det gick ju bara dåligt eftersom domaren stod precis där, tävlingsledaren hade gula shorts och rutan var på helt fel ställe, hur ska du då kunna gå vidare? Jag är övertygad om att det är den maktlösa känslan som gör att ett misslyckande svider så mycket hårdare. Om du istället drar på dig capen och tar allt detta som information för saker att träna på, något som du kan påverka och styra, så lovar jag att den jobbiga misslyckandekänslan som gror i magen istället kommer bytas ut till revanschlust och jävlar anamma! Varför inte även bryta ner det i delar och fira de framsteg som trots allt troligtvis fanns där? Så, är du ett offer eller är du en hjälte? Vill man förenkla det ännu mer, och du fullt ut anammat det jag skrev om i första inlägget så kan man helt enkelt säga: Även om det ibland inte går vägen så gör man trots allt det man älskar, det är väl inget att bli besviken över? I den verkligheten existerar nästan inte ens ett misslyckande. Med allt detta sagt så vill jag även påpeka att jag vet att det är svårt. Att tävla hund är lite som att bära självförtroendet på utsidan, att visa upp det käraste man har, det som byggts med blod, svett och tårar, och utelämna det för bedömning. Det är jobbigt när det inte går vägen, men de här knepen har hjälpt mig, jag hoppas de kan göra detsamma för Dig!
Är det okej att göra något bara för att det är kul, njuta av något som inte alls är lika fint som alla flådiga instagramklipp, och faktiskt vara nöjd över något som inte är uppflytt/cert/förstapris/SM-kval? Ibland kan det kännas som att det är fult att säga att man är nöjd med något som inte är perfektion. Som om det vore helt orimligt att var nöjd med något så fjuttigt, "dåligt" eller oviktigt. Man ser de som lägger upp klipp i sociala medier på superfina saker med sin hund, men istället för att säga det så ursäktar man lite halvt och meddelar att det minsann finns saker att utveckla. Jag har gjort likadant! Hur kommer det sig, varför är det inte okej att vara nöjd med en fjärr trots att tassen flyttades lite, nöjd med vittringen trots att tempot var lite lågt eller nöjd med passet trots att någon annan säkerligen kunnat göra det bättre? Eller är det kanske så att man bara ursäktar för att förekomma eventuella dömande kommentarer eller blickar? "Ej högsatsande göra sig icke besvär" Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva (och dras med i!) det här fenomenet. Det är som att om man inte satsar på perfektion och mot SM, rankingtävlingar, etc. så borde man låta bli att satsa alls. Sen om man verkligen tycker det eller om det bara blir en effekt är jag osäker på, men det ligger i atmosfären så att säga. Det ligger en del i tiden att vara högpresterande och perfektionist. Och någonstans där på vägen blir prestationen det viktigaste. Du kan bara inte glädjas åt skitsaker för någon annan vann en viktig tävling igår, och man glömmer bort det där med att resan är en del av målet. Anledningen till att jag började fundera på det här var för att jag pratade med en kompis igår som konstaterade att hon sket i att det "inte är okej att vara nöjd/glad" och tänkte nu minsann njuta av alla sina framsteg, stora som små. Och jag kände att det är ju egentligen det jag gjort med Jippie. Jag har sedan länge konstaterat att vi har vår resa att göra, och den innebär andra svårigheter än andras. Jag har varit öppen med de problem vi har, och jag har skrivit ut kärleksförklaringar till henne de gånger hon klarat saker som egentligen är för svåra för henne. Senast igår lade jag ut ett inlägg på instagram för att fira att hon så duktigt klarat av att träna bredvid en agilityplan med galna shelties som körde och skällde för fullt, hon klarade det utan att gå i spinn, stressa upp sig eller tappa huvudet. Där och då kändes det typ som det största som hänt oss! Sen började jag fundera... Är det egentligen rimligt att bli så glad över det? Det är ju egentligen ingenting, många andra kan träna mitt i värsta sortens kaos utan att hundarna bryr sig... Jag får bara lov att konstatera att även om jag kanske hellre hade skrivit om hur vi snart skulle ut och jaga sm-poäng så är det inte där vi är, vi har annat att jobba på just nu. Och om jag inte kan glädjas och vara stolt över de framsteg vi gör, hur ska jag då orka fortsätta? Det måste få vara okej att existera utan att prestera. Det måste få vara okej att vara sig själv i första hand och eventuella meriter/prestationer i andra hand (eller kanske tredje eller fjärde). Det måste vara rimligt att man utifrån sina egna förutsättningar känner sig nöjd, utan att stirra sig blind på vad andra gör, vad man "borde" göra eller vad man "borde" uppnå. Det som samlar oss alla som tävlar med våra hundar är ju trots allt viljan att utvecklas och viljan att komma framåt/uppåt/vidare, men det måste ju inte innebära att man måste prestera på papper. I slutändan är man ju densamma, jag är samma person som står på träningsplanen i ur och skur och lägger ner massor med energi och engagemang, oavsett om förstapriset sitter eller ej. Mitt arbete och min ansträngning blir inte mindre bara för att det inte är perfekt. Japp, så får det bli, mer fokus på att existera och mindre på att prestera! Nu säger jag inte att det här är lätt... Jag är en sån person som lätt dras med, och på köpet får prestationsångest. Det kräver kontinuerligt arbete för att lyckas hålla sig på "sin kant". Och vet ni att det bästa sättet att klara av att hålla fokus borta från prestation och jämförelse är att omge sig av människor som den kompis jag nämnde, någon som man kan dela med sig av både små och stora mål, någon som skulle glädjas lika mycket åt ett SM-kval som en träningsframgång med en pytteliten detalj. Någon som pushar dig så långt du vill, inte lägger press på att du borde satsa mer eller högre. Att träna med någon som stirrar sig blind på prestation och där högst mål ska prioriteras och fokuseras på, det kommer inte leda till något gott om man inte vill dras med in i den hetsen. Om du är en person som älskar att fokusera på prestation är det så klart inget fel i det, men tänk på att det du gör påverkar andra. Även om du älskar att vinna kanske du inte måste påpeka senaste vinsten för den kompisen som jobbar på för att komma ut på tävling. Du kanske inte måste jämföra dig själv med andra högt och ljudligt. Och du som vill slippa prestationsprat - omge dig med människor som föder den delen av dig som du mår bra av. Och gör ditt bästa för att föda den delen hos andra! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|