Ja, nytt år nya (o)möjligheter ;)
Inför nya år brukar man ofta sätta upp mål och ha något nyårslöfte. Nyårslöften är det dåligt med här men desto fler mål finns det! Med Lycka hoppas jag på att vi ska lyckas ta sista certet i heelworken och sista förstapriset i viltspår så hon kan utöka sitt CV med två championat! I rallyn vore det hemskt roligt om vi lyckades ta oss in på topp 100 på kvallistan och får åka ner och starta, men även om det inte skulle räcka dit kommer fokuset ändå ligga på rallyn - vi båda tycker att det är väldigt roligt så vi kommer fortsätta. Inför i år hade jag tänkt starta brukset med henne men det föll mellan stolarna, så jag skulle vilja försöka hinna med det under 2018. Med Jippie då... Tja hon börjar nu närma sig 7 månader så rent teoretiskt får hon ju tävla i flera grenar ganska så snart. Men huruvida det kommer bli så är ju såklart jättesvårt att säga! Träningen känns rysligt bra så fina moment kommer hon garanterat ha, frågan är ju snarare om hon kommer vara mogen för tävlingsstart eller inte. Jag är så fasligt glad över att ha henne och över att ha kunnat återuppta lydnaden - det är ju den jag brinner för! Så jag kommer vara ganska rädd om henne, jag vill att vi ska få en lång lydnadskarriär och det lär vi inte få om jag rusar ut och tävlar bara för att vi får. Jag har satt upp långsiktiga mål som jag skrivit in på hennes sida här på hemsidan. Det vore jättekul om vi kommer igång med tävlandet framåt sommaren men blir det inte så kommer vi jobba ännu mer på en stabil grund tills vi är redo att sätta kunskaperna på prov. Däremot står BPH och röntgen på schemat under 2018. Och förhoppningsvis ska jag hitta en bra instruktör så vi kan komma igång med vallningen! Ni kanske tycker att mina mål är väldigt flytande, men det funkar bäst för mig. Jag vill inte ha något hängandes över mig utan jag planerar, hoppas på det bästa och om det sen inte hinns med tar vi det under 2019 istället! Jag tänkte göra ett försök till en liten årskrönika. Istället för att skriva månad för månad kommer jag dela upp den lite i kategorier. På ett helt privat plan har det varit ett sisådär-år. Jag har haft lite mentala dippar och haft svårt att finna motivation för det mesta faktiskt. Jag hoppas att jag kommer kunna lyckas vända den trenden under 2018. En stor del i mitt dåliga mående är att jag förlorade min fina Embla i somras. Egentligen tog jag beslutet redan förra sommaren. Hon skulle få somna in till vintern då hon året innan haft det väldigt jobbigt med kylan (hon hade väldigt skadade knän). Men när vintern väl kom blev det inte alltför kallt och hon klarade den bra, så jag sköt på beslutet. Under våren blev det jobbigare och jobbigare för henne. Även om hon var pigg och glad kunde hon bara gå obesvärat på gräsmattan. Både grusväg och asfalt ställde till det för henne. Jag märkte på henne att hon inte ville/orkade leva så som en hund förtjänar. Beslutet verkade nog lätt men jag sköt på det ytterligare och den 3/7 fick hon slutligen somna in. Den tyngsta dagen jag varit med om... Efteråt har jag inte känt så mycket sorg om jag ska vara ärlig. Jag saknar henne så det gör ont ibland, önskar att jag kunde göra det ogjort och ha henne kvar. Men jag är mest lättad, både för hennes skull som slipper ha ont och för min egen. Alla ni som har/haft skadad eller sjuk hund förstår nog vad jag menar. Det eviga funderandet på om hunden nog inte mår himla bra för att snart grusas av några dåliga dagar är fruktansvärt jobbigt känslomässigt. De senaste 5-6 åren har mitt liv kantats av de tankarna och på något sätt är det en lättnad att känna att det var rätt beslut och hon slipper ha ont. Saknar henne som en tok ändå. Lycka däremot är än så länge tack och lov både frisk och skadefri! Hon har varit sitt vanliga galna jag och vi har varit på en massa roliga äventyr. Jag hade två resultatmål för året. Championat i rallylydnad och Heelwork to Music. I rallylydnaden lyckades vi ta cert på årets första tävling, sen tävlade vi inte jättemycket men lyckades ta championatet redan i maj. Efter det har vi fortsatt tävla med rätt gott resultat och jag tror att hon kommit upp i 10 cert under året och en skapligt respektabel 125:e plats på kvallistan till SM. Jag tror att rallyn har varit vår grej i år. I Heelworken har vi lyckats kämpa oss till två cert! Inte riktigt uppnått mål alltså men jag är glad över det vi lyckats med. Utöver det fick Lycka påbörja en freestylekarriär och blev direkt uppflyttad till klass två. Jag valde dock sen att skjuta på freestylen så det har legat vilande sen, vi får återuppta det när vi knipit championatet i heelworken. Sen har vi även tävlat ungdoms SM där vi vann freestyle klass 2 och heelwork klass 3. Vi avslutade sen tävlingsåret med att delta på SM i heelwork to music. Året har präglats av det sorgliga med Embla, och så glädjen med Jippie. Förra sommaren när jag började tänka i banorna med Embla bestämde jag mig för att det var dags för valp. Jag började leta och tollare, jaktgolden och bc var alla starka kandidater. Jag spanade runt i massa fb-grupper, på hemsidor och tja allt möjligt. Jag bestämde mig för att det skulle bli en tollare, när sen den kullen inte skulle bli av hade jag en sån himla tur att jag råkade "snubbla" över en bc-kull på runt 2 veckor där det fanns en otingad tikvalp. Jag går mycket på magkänsla med allt i mitt liv, och eftersom bc definitivt stod lika högt upp på önskelistan slängde jag iväg ett meddelande direkt! Efter att ha pratat med uppfödaren flera gånger, nördat filmer och så till slut hälsat på när de var 6,5 vecka blev jag kär i den lilla valp som fanns tillgänglig för mig! Jippie var verkligen den friska vind jag behövde. Lycka blev näst intill deprimerad av att mista Embla men hon fann en fin vän i den lilla valpen.
Jag har startat upp träningen med Jippie och tycker hon är fantastisk. Men inte bara det, hon är även en glad, social, snäll, kärleksfull och enkel liten hund att ha till vardags! Ja det är vårt 2017 i all korthet. Nu ska jag försöka lägga upp en plan för 2018 så får vi se om jag vill dela med mig av den ;) Gott nytt år! Igår bokade jag en timme i träningshall för att Jippie skulle få göra av med lite energi. Mörker, regn, is och snöstorm gör att det verkligen inte blir mycket träning just nu och det rimmar illa med en liten tös söm har energi som sprutar ut genom öronen!
Jag lyckades lura med mig min syster så jag fick filmat det vi tränat på i den här lektionen i från valp till stjärna. (Film) Det är mest apporteringar och sen på slutet lite upp-sitt. Övningen där hon ska gå från aktiv lek till att hålla apporten fint och stilla har vi inte tränat på utan det fick bli lite bära eller brista där, men det skötte hon ju fantastiskt bra. Hurra för bra grunder! God jul på er! Min första tävlingshund Morris tog jag över som en omplacering när han var 1,5 år. Jag fick en hel del gratis i att han var väldigt följsam, hade mycket motor, tog alla sorters belöningar och hade fått en del fina träningsgrunder från sin tidigare matte. När Jag hade haft Morris i drygt ett år var jag helt biten. Jag ville bli sådär himla duktig som de andra var, de fantastiska människor som tävlade eliten (då var det bara lydnad som gällde) och SM. Jag insåg att med Morris kommer det inte gå. Jag skulle skaffa en valp, nu kunde jag ju mycket mer (i efterhand kan vi väl säga, nja det gjorde jag inte) och skulle få en chans att börja på ett blankt blad. Valet föll på en lite tollarfröken och hon fick flytta hem till oss hösten 2012. Japp, nu jäklar. Jag såg hela vår resa utstakad, vi skulle bli bland de bästa, tävla SM och vara sådana som andra skulle se upp till! Men så kom verkligheten ikapp, Lycka är fantastisk på många sätt och vår tävlingskarriär startade alldeles lysande, knappt 1,5 år var hon redo att starta lydnadsklass 3 och jag drömde om att vi nog skulle kunna tävla SM året därpå om jag bara lade manken till! Så... Vi startade två klass 3 men nesliga nollor men jäkligt fina moment och härligt samspel/attityd. På den tredje trampade jag henne på svansen efter att hon lämnat mig i fria följet, hon tog det som värsta sortens bestraffning och efter det började jag lappa ihop. I min outtröttliga vilja tävlade jag gång på gång för hon gick så fint på träning, men varje tävling blev hon låg och ledsen. Jag har belönat på otaliga tävlingar (i allehanda grenar) för att övertyga henne om att tävling inte är något hemskt. Spola fram ett par år så hände det igen, på en heelworktävling trampade jag henne på tassen och där kom problemet tillbaka med besked och smittade ner allt vi höll på med. Efter det fick jag lägga ner lydnaden på riktigt, jag lyckades inte övertala henne igen om att det är ok. I heelworken har det varit ömsom vin ömsom vatten, minsta lilla har påverkat och vissa tävlingar har hon gjort riktigt fint och andra har hon inte velat vara med alls. Vi kan säga som så att resan med Lycka har varit en känslomässig bergochdalbana för mig, jag har pendlat mellan att känna mig värdelös som hundförare/tränare och att känna mig jäkligt bra. Så igår, igår stod vi plötsligt och skulle starta SM. I och med att vi vann Ungdoms SM i somras blev vi direktkvalade. Uppladdningen bestod av att jag opererade bort blindtarmen och så fick jag göra nytt program i veckan för att orka med. Men skit samma, programmet bestod av saker hon kan. Vi börjar tävlingen och det känns bra, riktigt bra! Men så får Lycka syn på kulisserna, bestämmer sig för att det här är en sån där äcklig tävling där vad som helst kan hända (hon har även fått framrusande hundar till sig som skapat osäkerhet) och hon ville inte, hon tyckte det blev riktigt jobbigt... Jag funderade på att bryta men det skulle inte tjäna något till, hon bryr sig inte. Så jag tänkte att jag försöker stärka henne istället, peppa, tjoa och låta henne känna sig som en världsmästare efteråt. Vi kom sist, men vet ni, det gör absolut ingenting. För jag och hunden som jag funderade på att pensionera för 3 år sen tävlade ett SM tillsammans, vi avslutade med att ha skoj båda två och hon fick känna känslan över att vara bäst i världen. Jag förstår att vissa inte alls kommer förstå känslan, och jag hade själv inte fattat det (eller kunnat känna det) för bara något år sen. Men den här resan har gjort mig ödmjuk och jag är bara glad att vi faktiskt kan åka på sånt här tillsammans, att vi ens har möjligheten att få vara med på vårt lilla hörn med alla dom där fantastiska hundtränarna jag sett upp till så länge! Bilden här ovanför tog jag på prisutdelningen inne i finalringen. Jag blir alltid rörd över riktigt bra prestationer, så medan jag stod och snyftade åt de fantastiskt duktiga vinnarna som fick stå längst fram och njuta fällde jag även en glädjetår för oss. Jag hade enorma drömmar, drömmar som visade sig vara en aning för stora för oss. Men med våra förutsättningar var bara det här en dröm som blev verklighet, vi var där, vi var med! Även om vi skulle lyckas kvala till ett nytt HtM SM kommer jag inte tävla, vi har provat det nu och det räcker för oss. I framtiden kommer vi nog lägga all energi på rallylydnaden där Lycka verkligen trivs och är tillfreds, det räcker för oss <3
För vet ni, även om man måste lägga upp nya mål, revidera planerna och helt tänka om, så är det ok. Vi alla har våra egna resor, historier och faktorer - ingen annan kan döma vad som är godkänt eller inte, vad som är ens mål eller inte. Nu står jag i startgroparna på en ny bok, ett nytt blankt blad, min valp Jippie. Även om jag har stora planer och mål så hoppas jag att jag kommer lyckas hålla mig mer jordad och ödmjuk under vår resa - För det har min orangea läromästare visat mig! Tack till dig som tog dig tiden att läsa, hoppas alla dina mål och drömmar går i uppfyllelse! I söndags tog jag lite hjälp av mamma för att filma när jag tränade med Jippie. Varje gång vi avslutat en lektion i från valp till stjärna har jag fått allt filmat, känns skoj att ha sen och kunna se tillbaka på! I vanliga fall när jag får träningen filmad är det mest bara en lång rad av självkritik och notering av allt som måste förbättras. Men när jag tittade igenom filmerna igår kväll kände jag mig mest nöjd. Tycker hon är så himla duktig och utvecklas så fint med tanke på hur ung hon är och hur lite träning det blivit sen det blev höst/vinter på riktigt. Annars opererade jag bort blindtarmen i måndags och är fortfarande rätt medtagen. Jag hoppas att det kommer vända snabbt. Kanske naivt men jag räknar med att jag och Lycka kommer kunna tävla SM nästa helg. Även om det innebär att jag måste förenkla programmet till ett 10 sekunders fotgående ;)
Ptja, okej kanske inte börjar skolan men hon har varit på sin första träning för instruktör i alla fall! Idag hade vi turen att få följa med Emelie och Önska på deras träningsdag för Niina Svartberg. Vi bokade in det för jättelänge sedan, ja i Jippies liv mätt i alla fall. Så jag har längtat och sett fram emot det hela hösten. Nu senaste veckorna har jag känt lite press, inte för att jag kände att vi behövde imponera på Niina, vad tusan det är ju kurs då ska man ju få hjälp! Men jag kände att jag kanske missat något? Vad skulle jag be om hjälp med? Är det något jag har missat/misslyckats med? Ja i morse när jag kom fram hade jag nästan lite tävlingskänsla, pirr i magen och hela köret. Kanske faktiskt nyttigt för Jippie att få uppleva? Men det var ju inget att vara nervös över! Jippie var sitt vanliga glada engagerade jag och hon gjorde precis som hon brukar göra när vi tränar.
Som det brukar bli hade jag blivit en gnutta hemmablind på vissa områden, fick mig tankeställare på sånt jag borde ta tag i/tänka om med, bekräftelse på vissa saker som är på god väg och även några saker att fundera på hur jag vill göra med. För mig som aldrig tränat en bc tidigare var det skönt med input från någon som haft samma typ av hund och det gav mig en del vettiga tankar att ta med på vägen. Överlag en riktigt bra träningsdag och det var så kul att vara tillbaka efter över ett år utan dessa lydnadsträningar! Ser fram emot framtida träningar, se hur det utvecklas och se vart vi landar - min stjärna och jag! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|