Vi kan ju börja med att konstatera att det inte bloggas särskilt flitigt. Det har inte hänt så mycket spännande, mer än att vi har tävlat en del - och det tänkte jag avhandla nu. Det har säkert inte undgått någon (som läst bloggen förut) att vi har haft problem i klass 3. I maj förra året trampade jag på Lyckas svans på en tävling och hon blev jätterädd, sen gick hela förra året åt till att försöka rädda upp det. Jag funderade ett par gånger på att lägga ner lydnadstävlandet för hon blev så otroligt låg/rädd i dom situationerna. Jag bröt och belönade på mängder av tävlingar (både officiella och inofficiella) men inget verkade hjälpa. Så tävlade vi hemma i början på december och hon var liksom med, glad och engagerad, däremot märktes det att vi försummat momentträningen och mycket falerade. Ny tävling i början på januari, den gången var hon alldeles för glad, och blev ganska nonchalant och utåtriktad, men jag var så glad över attityden att det kändes som en petitess. Drygt en månad senare var det ny tävling, för första gången bröt jag av besvikelse. Det kändes som att hon pekade finger och tyckte att hon klarade sig bäst själv. Här någonstans började det kännas som att lydnad kanske inte är våran grej. 2 veckor senare, ny tävling. Den här gången var hon väldigt engagerad och med mig och med en toppenattityd, men het som lava! Hon bara exploderade i allt och hade svårt för att hålla fast vid "jobba-tanken". Så igår var det dags för ny tävling (många tävlingar.........) och känslan innan var riktigt bra. Dagen innan hade vi hyrt hallen tävlingen skulle vara i och träningen gick toppen. Väl på tävlingen märktes det redan i gruppmomenten att hon skulle vara lika het som sist. För första gången valde jag att värma upp ordentligt inför en tävling - men det hjälpte inte riktigt. Våra starka moment funkade riktigt bra! Det är jag jättenöjd med, men dom svaga momenten var något av katastrofer... När vi väl fick protokollet kunde inte besvikelsen vara större: Som jag skrev, något av ett dåligt skämt...
Klart det är roligare att få ett självklart förstapris, men efter allt vi har gått igenom vore det skönt att bara hamna på rätt sida gränsen och kunna lägga klass 3 bakom oss....... Vi är anmälda till en tävling om 2 veckor men för första gången hittills känner jag nästan för att strunta i den. Jag pratade med en klok vän och som hon sa, såhär nära (poängmässigt) har vi ju aldrig varit ett förstapris innan, och det efter att vi la om träningen för bara ett par veckor sen, så egentligen borde vi köra på likadant och satsa till om 2 veckor. Och en del av mig vill det, en del av mig vill åka och träna ikväll (som planerat) och ta tag i att kunna fullfölja alla detaljer trots att hon är het. Men en annan del av mig orkar inte längre, en del känner att vi borde syssla med något annat. Jag vet att det inte kommer bli som det senare, jag vet att vi kommer köra på, men just nu just idag tänker jag vara bitter. Efter ett uttömmande samtal med min goda (tränings)kompis Maria har tankarna spunnit på i en jäkla fart och för första gången har jag funderat över tävlandet med Lycka på ett objektivt sätt, det här är ett försök till att samla dom tankarna, orkar ni läsa så är ni välkomna att ta del av dom! =) I mars debuterade Lycka i klass 3, det gick helt okej, 2 nollor men generellt bra. I maj bestämde jag mig för att det var dags att prova på nytt, jag var ganska självsäker när jag anmälde till 2 tävlingar under en vecka - tar vi inte 1:a priset den första så tar vi det såklart på den andra. Första tävlingen gick riktigt fint tills Lycka fick syn på ett vattenfyllt dike (första varma dagen för säsongen) och bestämde sig för att hon MÅSTE bada, jäkla otur tänkte jag, fram tills dess (rutan) gick det riktigt finit. Oh well, vi hade ju en ny tävling om några dagar! Lite småträning senare infann vi oss på en ny tävling, allt gick riktigt bra fram till fjärren, tills dess kändes vi riktigt synkade och allt flöt på ansträngningslöst, men med en 0:a på fjärren på grund av ofokus, missförstånd och jäktad matte blev det inget 1:a pris - Jädra oflyt igen! Men vi var ju himla nära, så jag efteranmälde till en ny tävling! Tävlingsdags igen, här tappade hon uppgiftstanken i platsen och nollade den, sen gick lydnaden helt okej, vi nollade rutan (borde dock fått poäng men men...), här hände det, jag stod på hennes svans i stegförflyttningarna bakåt och hon tog det hårt, på planen trodde jag att vi "viftade bort det" men i efterhand insåg jag att så inte var fallet... Efter den här tävlingen var jag bitter, hade domaren bara dömt rutan korrekt så hade vi haft vårat 1:a pris trots nollad plats, fan också...!! Kvar på tävlingsplatsen efteranmälde jag till en ny tävling senare samma vecka, bara en gnutta medvind så vi kunde få visa vad vi kan så skulle vi ju sätta det! Nya tävlingen kommer, Lycka verkar off i fria följet men det kan ju vara värmen - tänker jag, tills vi kommer till stegförflyttningarna, jag påbörjar steg åt höger varpå hon kastar sig iväg och tittar på mig med en blick som skar i hjärtat... Jag tänker att "Ok, men det är bara fria följet, nu kör vi resten!" - Dum tanke! Hon vill inte vara med mig, tar inte beröm och vill inte komma med apporter... SKIT!!! Dagen efter den tävlingen har jag träning hos Niina, det ser ut som att det börjar lösa sig direkt så vi tränar på elitmoment och tänker inte så mycket på det. Jag anmäler oss nu till en 2-dagarstävling i Lindesberg. Tills dess kommer vi ju hinna träna massor på det här och jag kan ju alltid bryta första dagen och köra för förstapris den andra... Första dagen i Lindesberg, hon gör en liten undanmanöver i stegförflyttningarna men generellt fin attityd i fria följet, efter tänker jag att jag ska dra upp henne lite - lyfter armarna och säger Woooww - Lycka hukar sig och blundar.... Jag bryter och belönar! Dag 2 kommer vi till apporteringarna när jag känner - nä hon är inte alls tillfreds... Bryter och belönar... Nu inleder jag ett nytt projekt, alla träningspass är på nya platser, påbörjas med gruppmoment, av planen, in för fritt följ - Belöna! Det här ger riktigt fint resultat! Så förra veckan efteranmälde jag till en ny tävling, dagen efter var det tävlingsdags - och fria följet gick som en dans!!! En underbar lättnad! Jag tänker (trots nollad plats...) att vi kör på och hoppas att det kan räcka till ett första pris, vi kliver av planen med 80p, en hund som utförde alla moment utom typ sista tredjedelarna = En drös nollor. Men vad gjorde det, målet var ett glatt fritt följ och så blev det, det andra får vara ointressant för det. Dagen efter tävlingen börjar Lycka löpa, jag "skyller på det"... Du kan misslyckas många gånger, men du är inte misslyckad förrän du börjar skylla på andra. Så, det var det hela, så har våran tävlingsvår/-sommar sett ut...
Man kan lugnt säga att det har varit ganska nedbrytande, ett par tillfällen har jag funderat på om jag verkligen ska fortsätta tävla. Som jag påbörjade texten så väcktes en hel massa tankar av att prata med Maria, jag satte ord på saker och sa det högt för första gången någonsin, nyttigt men samtidigt skrämmande. Kortfattat och i klartext: Jag tycker synd om min fantastiskt duktiga hund som måste dras med mig som förare. Vi pratade om hur lättsam jag är i träningen och hur jag aldrig tar ett "misslyckande" som något negativt utan istället bara kör på och uppmuntrar. Hur jag i träningen har en toppenattityd och stort tålamod - På träning alltså. På tävling är jag precis likadan!!! Tills Lycka är "avtackad" för hennes fina prestation och undansatt i bilen, då börjar jag klanka ner på allt jag gjorde fel inne på planen som gjorde att hon inte fick chansen att visa vad hon går för... Jag får grym prestationsångest för jag vill visa att vi kan (för vem vet jag inte riktigt, världen i allmänhet?), jag kan inte drömma om en plats på SM om jag inte ens kan lotsa henne runt i klass 3! Är man duktig så kommer man faktiskt upp i eliten snabbt! Jag får prestationsångest gentemot Lycka och känner mig skyldig för att hon inte får visa vad hon går för (som om hon bryr sig?). Och framför allt - jag går hårt på mig själv, pekar ut och nästan hånar mig själv för allt jag gjorde fel, alla anledningar som gör att vi aldrig kommer komma långt och alla anledningar till varför jag inte förtjänar Lycka som träningskompis. Ooookej, såhär kan vi ju inte ha det! Så vad gör jag...??? Ja ni, tankarna snurrar! Ungdoms SM närmar sig (dit hon är anmäld), Gotlandsresa med inplanerad lydnadstävling närmar sig. Ena stunden tänker jag att vi tar en tävlingspaus på obestämd tid, försöker samla ihop mig själv och sen..? kanske..? Nästa stund tänker jag att jag måste jobba på det här, komma på någon finurlig övning att använda och sen anmäla till tävlingar och köra tills det är bra, men då tänker jag på våren och hur illa resultaten ser ut för guldhunden och hennes dåliga förare och faller tillbaka på första tanken... Jag har säkert missat tankar och fyller kanske på inlägget senare, men för nu känner jag mig lite "tom" på tankar. Om ni har läst hela så har ni kanske någon tanke, fundering, knep eller annat - Kommentera gärna eller skicka privat meddelande så jag kan få ta del av det =) Egentligen har jag ingen större lust att skriva om kvällens tävling, Lycka står fast vid att hennes tävlingsförare är en elak typ som trampar på en (kan man byta ut matten?), idag valde jag att bryta och belöna rejält och så hoppas på att det sitter i imorgon, mer om det får det nog bli i ett längre inlägg till veckan. :-) Här kommer resans första dag i bilder! Nu ska vi mysa ner oss i sängen och försöka sova så vi vaknar utvilade imorgon :-) Jag tänkte att det nog krävs en liten förklaring till söndagens blogginlägg ( http://beagranlund.weebly.com/blogg/missyckande-pa-misslyckande#comments ) Väldigt många har hört av sig med stöttande och peppande ord - TACK för dom! Men jag inser att det jag skrev blev något vinklat och jag måste förklara den stora anledningen till varför det kändes så jobbigt... En del av det är att jag lägger prestationskrav på mig själv, med Lycka även tidspress. Men det har alltid funnits där, det har aldrig påverkat mig till att må dåligt utan snarare bara fungerat som en sporre. Jag måste börja lite från början. I tisdags var vi och tävlade också. I stegförflyttningarna bakåt klev jag på hennes svans. Jag lägger upp en film på det men där framgår inte riktigt hur förskräckt hon såg ut. Det ansiktsuttrycket skar i hjärtat på mig, hon såg ut som att hon tyckte att jag hade svikit henne å det grövsta och svarade sen med att tokfjäska både då och efter momentet (jag sa efteråt när vi pratade några stycken att hon verkade tro att jag bestraffade henne för något). Så på tävlingen i söndags kändes hon oengagerad och loj, när vi kom till stegförflyttningarna i fria följet var första stegen åt höger och så fort jag började gå åt sidan flög hon undan med svansen mellan benen... Jag tog in henne till sidan gick åt vänster och samma sak hände, tog in henne till sidan och började gå bakåt - samma sak hände. Vi avslutade momentet och jag fortsatte tävlingen med en ledsen och oengagerad tjej.
Jag gick och funderade på om jag skulle bryta och belöna någonstans (kanske hade många tävlingar på kort tid gjort att hon gått ner sig?) men jag valde att genomföra. Ungefär samma sekund som jag kom över plastbandet insåg jag varför hon var så konstig och obekväm - hon litade inte på mig........ Den insikten sved ganska rejält och jag kände mig totalt misslyckad som inte kunde insett det tidigare. Jag funderade på hur länge det skulle dröja innan hon skulle kunna vara i tävlingssituation utan att bli låg och ledsen. Direkt efter att jag hade publicerat blogginlägget åkte jag iväg och tränade, började med tävlingsmässig ingång på planen och fritt följ med stegförflyttningar, och där funkade det ganska okej. Jag valde sen att träna vidare på, och påbörja några elitmoment. Passande nog hade vi träning för Niina Svartberg i måndags och vi fick chansen till riktigt bra tävlingsträning. Lycka fick sitta kvar i bilen tills det var hennes tur, då gjorde vi tävlingsmässig ingång och körde fritt följ med kommendering, vid stegförflyttningarna ryggade hon lite och slängde undan baken men jag fortsatte gå sidleds åt höger till hon slöt upp vid sidan och då tokbelönade jag. Vi fick till 3 minipass med liknande träning under dagen och varje gång rann lite mer av det dåliga minnet av henne. Jag är medveten om att det är en bit kvar - så om någon vill vara med och köra träningstävling/tävlingsmässig situation är vi gärna med!! Men det känns inte alls lika hopplöst som det gjorde när jag skrev sist. Vi tränade idag med och en lite ledsen attityd till en början i fria följet men spännande övningar och mycket spring gjorde att hon kändes riktigt fin! Idag var det dags för en till tävling för Lycka, närmare bestämt den 4:e på 2 veckor.
De tidigare 3 tävlingarna har generellt gått riktigt bra - men med konstiga, tokiga, onödiga och till och med oförtjänta missar. Idag var hon loj, gjorde det mesta jag bad henne om men var inte sitt glada jag med mycket tryck. Efter tävlingen fick hon en rejäl lekstund och köttbullar, och jag hoppas att jag skötte det nog snyggt att hon inte märkte hur otroligt besviken jag var på mig själv... För oj vad besviken jag är! Jag blir besviken på mig själv över att jag inte gör bättre, besviken över att jag inte förvaltar henne på bästa sätt och besviken över att jag inte kan göra saker lika bra som "alla" andra. Jag blir väldigt påverkad av "bloggenerationen" där det känns som om man köper sin första tävlingshund och vips så är man i eliten. När jag tävlade med Morris påverkade det mig inte särskilt mycket utan jag tyckte att vi lärde oss tillsammans och utvecklades tillsammans. Men med Lycka skulle det ju bli annorlunda... Nu har jag ju lärt mig en massa, vi har gått kurser och privatlektioner sen hon var liten - ändå får jag inte till det -... Självförtroendet är i bott, jag måste fundera lite på vad nästa steg blir. Jag och mitt Lyckopiller "släpade" med oss mamma till brukshundklubben för att få lite träningshjälp och en personlig fotograf.
Vi fokuserade mest på transporter och "punktbelöningar". Riktigt kul (men varm!) träning =D Igår var vi på Rocklunda-utställningen för att ställa ut Morris dotter Tippa. Idag åkte vi till utställningen för att träffa Maria och Ines, socialträning för våra ungdomar och lydnadsträning stod på schemat! Först tog vi ett halvt varv runt utställningen, när vi kom fram till finalringen insåg vi att vi hade hittat perfekta stället att träna på! Först lade jag henne för platsliggning men stod bara ca 5m bort, sen detaljpillade vi lite med allt möjligt med wow-belöning vid fullt fokus. Sen gjorde vi en liten kedja med kort fritt följ, sättande (1:a försöket avbröt jag för hon tappade fokus) och inkallning med ställande. SVÅRT men KUL tyckte vi! =D Sen gjorde jag också ett "ordentligt" klass 3 sitt i grupp och en platsliggning där jag var synlig. Det var jättekul att pressa gränserna lite och både överraskande och superkul att Lycka löste det så himla bra!!! Mer sån här träning!! Här är en länk till fb där våran lilla kedja finns på film =) https://www.facebook.com/photo.php?v=10202363324307726&l=7571517597584326752 Innan vi åkte gick vi förbi four friends montern för att tävla, det gick ut på att man skulle ta bild på sig själv och sin hund i deras monter. Eftersom Lycka och jag inte är som alla andra måste vi ju sticka ut lite. Lycka hoppade upp på ett bord och därifrån var det inte så långt steg upp på mattes rygg - och ett gott skratt fick vi oss också! Nu är vi hemma och Lycka soooover djuuuupt efter sisådär 4 timmar på utställningen ^_^
Idag har Morris träningstävlat, många fina grejer men även myyycket att jobba med för att komma ut och tävla. Det var tänkt som en liten avcheckning för att se vart vi låg - nu får vi se hur långt vi kommer i träningen och huruvida det blir tävling för honom eller inte.
För Lyckas del blev det ingen träningstävlig, nästan alla moment är nedbrutna i molekyler och alltså inget att kedje/störningsträna just nu. Efter att "tävlingen" var slut stannade jag och Emelie för att träna och Lycka fick träna lite på några av sina molekyler. Ojojoj så fina saker hon gör! Senaste veckans detaljträning har gjort så stor skillnad! Nu ska vi bara ha lite avvägning så vi inte fastnar i detaljpillet utan faktiskt sätter ihop allt inför kommande tävling! Precis när jag skulle packa ihop hundarna och åka iväg för att träna läste jag Jessica Svanljungs status om en apporteringsdirigering där man först gör det "som vanligt" åt ena hållet, och när hunden har lämnat av apporten skickar man igen fast åt andra hållet och då på vittringspinnar. Jag kände mig inspirerad och var tvungen att testa med Morris! Jag brukar aldrig utmana honom på det sättet för jag tror att han behöver lite "stabilitet" i momenten och det får han genom att alltid veta hur momenten ser ut (men självklart med störningsträning). Men briarden överraskade! Svårt men kul sa han =D |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|