Vi är alla olika typer av människor, vissa tar det mesta med en klackspark medan andra är mer grubblare. En del saker tar jag med en klackspark, jag är ganska bra på att ta tag i saker och jag är inte den som är tyst när jag känner att jag har något att säga – men jag är även en riktig ångestmänniska. Jag kan ha ångest över skitsaker långt efter det att skitsaken ens hade något som helst värde/påverkan. Över två månader efter min och Jippies debut i klass 1 (lydnad) kan jag fortfarande grubbla över några detaljer och få lite ångest över en del små beslut. Jag tror också att det är den här delen av min personlighet som gör att jag gärna hetsar iväg och anmäler till ny tävling när jag gjort en som jag inte är nöjd med, den nya tävlingen ska vara en chans att ”göra om och göra rätt” och därmed dämpa grubblerierna. Det har dock sällan fungerat utan då ångrar jag bara att jag åkte på en ny tävling… Så jag bestämde mig efter andra försöket i klass 1 att inte hetsa iväg, istället analysera och fundera över varför det inte stämde på tävling. Ni vet ta ett steg tillbaka och göra upp en plan för att det nästa gång faktiskt ska sitta på riktigt!
Jag kan inte påstå att det här sättet dämpat min ångest eller grubblande, men det har heller inte öppnat dörren för mer grubblande i och med att vi inte haft chansen att misslyckas med något ;) Jag börjar blir grymt sugen på att tävla, har kollat på tävlingar mer än en gång. Men än så länge har jag låtit bli. Och när vi var iväg i helgen och tävlade KM i rallylydnad fick jag upp ögonen lite och insåg att vi faktiskt har en bit kvar att gå innan det kan funka att tävla lydnad ute. Nu är jag lite inne i tankarna på att satsa på inomhussäsongen, där jag tror att Jippie kommer ha det mycket lättare. Jag har inte landat i något beslut än utan jag grubblar på och fortsätter hålla fast vid min plan – kanske något av det svåraste jag gjort hittills när det kommer till mental träning! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|