Embla finns inte mer... Jag vet inte om jag riktigt har greppat det än, men jag känner att jag behöver skriva ur mig lite känslor så jag gör ett försök. Jag har vetat i ungefär ett halvår att dagen närmade sig. Hennes knän blev sämre och sämre, framför allt det ena. Jag såg att hon blev allt stelare efter aktivitet, oftare halkade efter när vi var ute och gick, och oftare haltade. Jag valde att lite smått blunda för det, anpassa vardagen så den skulle passa henne vilket innebar minimalt med promenader utan bara lite smårundor på gräs där hon kunde gå utan stora problem. När jag för ett par veckor sen bestämde mig för att det inte var vad hon ville utan hon ville med på promenaderna så började jag ta med henne. Efter även en promenad på max 10 min orkade hon inte riktigt gå med hela vägen hem och jag och Lycka stod ofta och väntade på att hon skulle komma ikapp. Jag tänkte att beslutet skulle komma till mig när jag såg att hon inte ville längre, att hon skulle "berätta" när hon fått nog. Den dagen kom inte, utan istället kom dagen där kroppen alldeles tydligt inte orkade hålla det tempo som hennes sinne ville. Där och då mitt på en grusväg för några veckor sen bröt jag ihop, jag visste att dagen jag länge sett på horisonten plötsligt var skrämmande nära. Jag tog ut extra semester från jobbet, jag hade några dagar ledigt innan. Vi var iväg på kurs och Embla fick följa med, och hela helgen gjorde vi de saker hon älskade. Den här veckan är jag ledig, av den enkla anledningen att jag visste att jag skulle behöva tid för att bearbeta det. Även om jag mer eller mindre sörjt i ett halvår, kände jag att jag inte skulle fungera som vanligt efter att ha förlorat min bästa vän. Jag har aldrig behövt ta det här tunga beslutet tidigare, men jag hoppas att jag gjorde rätt, och att jag inte var alltför självisk och drog ut på det... Bilder från vår sista vecka, dagar jag försökte göra så härliga och speciella som möjligt <3 Så kom då måndagen, vi hade tid på eftermiddagen så förmiddagen fyllde vi med strandhäng med vattenmelon och sen bus på gräsmattan med ett helt paket av Emblas favoritbollar. Jag gjorde mitt allt för att dagen skulle vara fylld av det hon älskade, och för att skapa starkare minnen för mig av allt det fina. Sen var det dags, jag hade en god vän som följde med. Det kändes bra att ha någon med som kunde hjälpa mig och ta hand om mig och saker runt om, någon som kände Embla men som ändå inte var såpass nära att jag skulle behöva ta hänsyn till någon annan. Jag hade hela tiden intalat mig att så länge det var jämnt underlag så gick det bra, då hade hon inte ont och haltade inte. Men så snart hon fått lugnande och slappnade av det minsta blev hon jättehalt där inne på det släta golvet. Då gick det upp för mig hur mycket hon dolt sin smärta, även om det var jobbigt att inse försvann där alla mina tvivel om att det skulle vara fel beslut. Jag lade med en liten påse för henne att ta med sig, den innehöll ett brev och en liten kvist från smultronplantan som hon alltid "skördade" innan någon annan hann. Jag fick skicka med henne vad hon betytt för mig och hon fick med sig något av det bästa hon visste. Nu är vi här, två dagar senare, två dagar utan Embla. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva den dagen, det var så oerhört tungt och jobbigt. Två dagar senare börjar vardagen skrämmande nog rulla. Jag blir ibland otröstligt ledsen, ibland glömmer jag att hon faktiskt inte finns längre, och ett par gånger har jag ångrat mitt beslut så mycket att hjärtat svider... Men det är väl en del av processen, en del av att försöka lära sig att leva utan den delen av hjärtat som hon tog med sig.
Lycka då? Hon fick komma in i rummet för att träffa Embla efter att hon somnat in. Lycka verkade förstå direkt och tyckte att det var väldigt jobbigt, hon gick via mitt knä, luktade lite och sen ville hon inte undersöka mer. Jag har inte märkt av något att hon letar efter henne, bortsett från en gång när hon verkade tro att Embla skulle sitta i bilen. Annars verkar hon mest känna av stämningen, hålla sig lugn och nära. Hon verkar ha fått lite separationsångest men jag antar att det kommer ge med sig när hon förstått att det bara är hon och jag nu. Bara hon och jag, så oerhört tomt... |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|