Prestationsångest är ett ganska intressant fenomen tycker jag. Man lyckas på något sätt bygga upp ett scenario där ett lyckande skulle vara avgörande för andras godkännande. Som om man skulle bli hånad och förlöjligad om det inte blir ett lyckande, som om hela livet hängde på det. Det handlar ju dock väldigt sällan om andras förväntningar, utan det är någon föreställning vi har - att folk skulle bry sig så himla mycket om vad just jag gör, och vad jag uppnår. I själva verket är det ett väldigt påhittat scenario och i grund och botten hamnar det om att leva upp till våra egna förväntningar, till vad vi själva tycker att vi "borde" uppnå.
Anledningen till att jag tar upp det är för att jag och Jippie igår gjorde vår debut i lydnadsklass 3. Jag hade absolut lite prestationsångest innan. Träningen har känts bra och med det höjs förväntningarna och med det kommer prestationsångesten som ett brev på posten. Men innan tävling tycker jag att det är relativt lätt att stävja. När jag känner prestationsångesten komma smygandes vet jag att det beror på att jag fokuserar på fel skede, jag fokuserar nämligen på resultatet - alltså det som kommer efter utförandet! Så då kan jag relativt lätt stävja ångesten genom att helt enkelt fokusera på här och nu, byta ut tankar på resultat mot tankar på görande, tankar på hur momenten ska gå till, hur jag ska värma upp på tävlingsdagen etc. Igår var vi som sagt och tävlade. Vi hade lite otur för det kändes som goda förutsättningar för oss men precis när vi skulle in på planen började den som var näst på tur att värma upp på planen bredvid oss. Det är något som Jippie har väldigt svårt för, när någon annan tränar samtidigt som oss. Det innebär att alla momenten blev kluvna, hon hade halva fokuset hos mig och på det vi gjorde och halva fokuset på den andra hunden. Hon gick utan nollor och försökte sitt allra bästa, efter en klokt genomförd vittring valde jag att bryta och belöna henne. Just där och då kändes det klokt, bra för framtiden. Jag resonerade med min syster som var med som support om vad som hänt, hur fint Jippie kämpat och en liten plan kring hur jag ska tänka framöver med tävlande... Sen spolar vi fram några timmar och plötsligt är prestationsångesten 10 gånger värre. Nu är det ju ett faktum, vi har tävlat klass 3 och brutit, det känns inte alls särskilt hoppfullt inför framtiden - och vore det inte lika bra att bara lägga ner lydnaden, kanske satsa på en agilitykarriär istället? Det är just det här fenomenet jag tänkte fundera lite kring. Den prestationsångesten som kommer efteråt. Och inte alls bara efter en resultatmässigt "dålig" tävling. Jag vet att jag hade exakt samma känsla i somras efter att Jippie tagit sitt rallychampionat, för var det inte väl enkla banor? Och domaren lite för snäll? Och vi kan ju verkligen bättre än så! Jag har alltid haft större problem med prestationsångest i efterhand än med det innan en tävling. Innan tävlingen kan jag alltid, som jag beskrev ovan, lägga fokus på görandet, eller allra helst lägga fokus på att hunden ska få en bra upplevelse. Men efter, när hunden haft en god upplevelse men tankarna maler, vad tusan kan man göra då? Jag ska vara helt ärlig och säga att jag vet inte. Jag har inte lyckats komma på något bra sätt att hantera det. Ofta har jag behov av förändring, eller vi kanske ska kalla det avledning? En gång åkte jag raka vägen från en tävling till IKEA och köpte en ny soffa. En gång drog jag ihop en HtM-kurs för att lära mig en ny sport efter en tävlingsbesvikelse. Och igår letade jag efter en Agilitykurs och började planera för att möblera om i vardagsrummet... Tja, ingen av dessa metoder har egentligen fungerat särskilt bra. Jag tror att det i grunden handlar om att tillåta sig att vara besviken ett litet tag, låta det ta lite tid och sen låta revanschlustan ta över! Om inte annat skulle jag kunna tänka mig både ett nytt köksbord och ny hårfärg ;-) Hur hanterar du prestationsångesten som kommer i efterhand? |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|