Det är svårare än det ser ut, ja det här med att tävla med hund alltså. Jag har, så länge jag tävlat med hundar, alltid haft svårt för det här med att jämföra mig med andra. Oavsett om det gått bra eller dåligt för mig. När det gått dåligt tänker jag "Men hur svårt kan det vara, ALLA andra klarar det ju" och när det går bra tänker jag "Äh det betyder inget, vem som helst skulle kunna klara det här". Nu hittade jag något som vetenskapligt beskriver fenomenet. Det är något som kallas Dunning-Kruger-Effekten:
"Dunning–Kruger-effekten är en kognitiv biassom innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra." Jag började fundera på det nu efter att ha tittat på lydnaden på mässan, jag satt bredvid ringen med min kompis och drömde om att kunna tävla där med Jippie. Jag inser förstås att det är svårt, att det kräver mycket träning och att vi kanske trots allt ändå inte kommer bli redo för det, någonsin. Så började jag tänka i banorna "Vad tusan, ALLA andra kan ju" och jag tror att problemet är att de duktiga ekipagen som tävlar där fick det att se alldeles för enkelt ut, de gör det så lättsamt och glatt att man luras till att tro att det faktiskt vore en walk in the park så att säga. Efter att ha insett att det nog är därför jag klankar ner på mig själv för mycket, det stämmer faktiskt inte att just "ALLA" klarar av att tävla lydnad på den nivån eller på mässan, så insåg jag att jag måste sluta se det så. Istället se det helt konkret vilket jobb det ligger bakom alla fina prestationer och istället se det som en rejäl morot att själv få tävla högsta lydnadsklassen med någon som ser på och tycker att det ser lättsamt och okomplicerat ut, DET får bli mitt nya sätt att se det! Men i och med det måste jag också vara schysst mot mig själv åt andra hållet, inte heller "undersälja" det vi faktiskt lyckats med. Så jag tänker ge både mig och Jippie en klapp på axeln, säga bra jobbat till oss för rallyframgångarna och framför allt en rejäl klapp för den fina utvecklingen vi fått till under hösten, som jag hoppas är en fin grund för att nästa år komma lite närmre målet med att tävla klass 3 på ett lättsamt och oansträngt vis. Så, ALLA lyckas inte med allt vi lyckas med. Och det vi lyckas med är faktiskt lyckanden, inget man bara viftar bort. Heja oss! Obs! Vad jag menar är inte att man ska jämföra sig eller se det faktum att andra inte lyckats med det vi lyckats med som något särskilt att lägga värde i. Vad jag vill få fram är oavsett vad andra lyckas med eller inte så är det vi gör värt detsamma för mig/oss, att någon annan lyckas bättre gör inte vår prestation sämre och att någon lyckas sämre gör den inte bättre. Det vi uppnår är detsamma oavsett :-) |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|