Såhär vid årsskiftet brukar det vara dags för en liten resumé och vanligtvis även en planering. Jag får väl göra ett försök även om rubriken egentligen säger allt. Det är inte direkt någon hemlighet att det här har varit ett skitår tävlingsmässigt... Vi hann med 3 klass 3 starter med superattityd men små problem som ställde till det för förstapriset. Efter det kom tävlingen där jag trampade på Lyckas svans och sen dess har vi jobbat... Det har varit en riktig bergochdalbana känslomässigt, allt från känslan att det är på väg att lösa sig och allt har känts toppen till ett par tävlingar där allt känts botten och hon har sett ut som att jag slår henne... De senare exemplen har lett till att jag ifrågasatt huruvida jag skulle fortsätta envisas eller istället bara ge upp tävlandet med henne och inse att jag förstörde de chanserna... Hälsan i huset har inte heller varit den bästa direkt. I början av våren gick Emblas korsband av, korsbandet i andra knät gick av för 2 år sedan och opererades flera gånger men blev aldrig bra (under första operationen skars en sena i knät av, hon gick gipsad länge och opererades flera gånger men det blev aldrig helt bra igen). När vi då konstaterade att korsbandet i andra knät var av var frågan om hon skulle klara av det, dels under återhämtningen men även senare. Hon låg nedsövd efter undersökningen och jag satt och grät och funderade i minst en halvtimme om hon ens skulle få vakna. Jag vill inte vara en sådan människa som utsätter hunden för lidande bara för att jag vill ha henne kvar. Men jag kunde bara inte fatta beslutet utan istället bokade vi in en operation. Självklart gick även den snett...! Under operationen sätter man in en kil i knät som ersättning för korsbandet, när kilen skulle sättas in bröts benet av.... Vad är oddsen!?!? Dom trodde dock att det skulle gå bra, men en vecka senare när hon skulle undersökas hade benbitarna gått isär och kilen åkt iväg åt fanders. Ytterligare 2 operationer senare friskförklarades hon, men bra är det inte. Vissa dagar är det stelt och andra är hon halt, men däremellan är det bra. Just nu får hon smärtstillande när det ser ut att behövas och i övrigt är jag bara tacksam för varje dag hon är fräsch, när de andra dagarna hamnar i majoritet får jag helt enkelt fatta beslutet jag inte klarade av där i början. Sen har vi min egen hälsa, jag jobbade på ett riktigt skitjobb, mer än heltid, 12 timmars pass med urusel personalhantering - jag blev utbränd. Jag var sjukskriven hela sommaren och till slut valde jag att säga upp mig, det var liksom det enda rätta. Första veckan var det en enorm lättnad, sen har jag fått inse att det var inte så lätt att bli av med, vissa saker (som man inte kan förstå om man inte varit i den situationen) känns fortfarande riktigt jobbiga. Jag känner mig i vissa avseenden som en helt annan människa (både åt det bättre och det sämre) och jag önskar att jag aldrig tagit det jobbet. Nu läser jag mina kurser för att komplettera till högskolan och har precis fått förlängt på min halvtidstjänst på nya jobbet. Det känns som en lagom nivå att ligga på just nu. Det här har ju inte direkt gjort tävlingsproblemen med Lycka lättare att hantera utan det har känts fruktansvärt tungt bitvis... Sen har vi Lycka, hon har känts väldigt trött hela hösten, men jag har utgått från att det var skendräktighet. När sen flytningarna kom insåg jag att det nog var livmodersinflammation, inte särskilt vanligt på så unga hundar men hon har haft lite konstiga löp och med min tur tänkte jag att det inte kan vara något annat. Hon blev inlagt på Ultuna och opererad. Några riktigt jobbiga dagar, det har varit jobbigt när Embla varit inlagd tidigare också (i samband med förra knät och livmodersinflammation) men nu var det extra jobbigt eftersom det gått så snett när Embla opererats lyckades jag övertyga mig själv om att Lyckas operation skulle gå snett och hon inte skulle komma hem. Tack och lov hade jag fel och allt gick toppenbra! Efter det har vi hunnit tävla 2 gånger. 1 gång i rallylydnadens nybörjarklass, som gick fint ochgav kvalificerande resultat. Och 1 gång i klass 3, en riktig jävla feel-good tävling! Momentmässigt syntes det tydligt att fokuslegat på attityden och inte momenten... Men med en svansviftande tollartjej log jag mig igenom alltihop! En kombination av träning och operationen skulle jag säga. Så var det det här med målen - Jag har bestämt mig för att strunta i kortsiktiga mål helt! Jag har mina långsiktiga mål kvar på horisonten, och sen hur/när vi tar oss dit får kvitta, åtminstone i år. Deadlines och press är sånt som jag inte riktigt klarar av (än) så jag struntar i det. Sedan i somras har jag slutat läsa bloggar (och blogga själv, nästan i alla fall) just av den anledningen. Jag tänker försöka ta upp bloggandet igen, det är faktiskt skönt att skriva av sig. Men det dröjer nog lite till innan jag börjar läsa bloggar och nörda youtube-klipp igen. Ett mål ska jag däremot ha för 2015! Jag ska sluta jämföra mig/oss med andra och istället se framstegen vi gör i vår egen resa med våra svårigheter. What if i fall? |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|