Att tänka sig för innan man pratar, eller för den delen skriver, verkar vara något som är oerhört besvärligt för vissa. Jag tror att vi alla någon gång råkat säga en kommentar eller slänga ur sig något opassande, oftast helt utan ont uppsåt, ibland går bara munnen snabbare än hjärnan hinner med. Men något jag blev lite fundersam på i helgen när jag var och tävlade var kommentarer från höger och vänster som de flesta verkade tycka var helt ofarliga, kommentarer om mig och min hund eller vår prestation. Vi fick fantastiskt peppande och upplyftande kommentarer också! Dom blev jag jätteglad över, mer sånt till alla! Men jag fick även kommentarer som var ganska sänkande, jag tror inte att personerna (för det var flera olika) som sa det hade något som helst ont uppsåt, men bara för att det gick bra blev det plötsligt ”okej” att kläcka ur sig sådana, som att dom inte skulle svida för det gick bra för mig och min hund och jag skulle inte ha räknat med något annat. Som om bara för att det går bra så finns det ingen osäkerhet eller saker att jobba på. Jag ska tillägga också att jag har fått liknande kommentarer med Lycka, men där har jag inte riktigt tänkt på det lika långt som jag började göra nu.
Jag sliter som en tok med Jippies träning i form av att hon är otroligt störningskänslig, men det jobbet syns ju inte när vi går in på en tävling och hon briljerar med sin nyfunna koncentration. Det finns garanterat dom som har det lättare och dom som har det svårare med träningen, men det är otroligt få som får något gratis – något att fundera på nästa gång du funderar på att slänga ur dig en obetänksam kommentar. Min favorit som man ser ganska ofta är när någon riktigt duktig hundtränare inte lyckas med något, det finns alltid någon som skriver/säger ”Vad skönt att det kan gå dåligt för dig också”… Fundera lite på den ett slag. Fundera på all tid personen lagt ner, alla pengar, alla missade evenemang/tillfällen där hen istället varit och tränat med hunden för att uppnå ett mål. Sen når personen inte det målet och någon tycker att det är skönt för det blir en slags tröst för den personens eget misslyckande/tillkortakommande. Vad jag vill komma till är att vi alla gör vårt bästa, alla tränar och tävlar utifrån sina förutsättningar. Förminska inte vår prestation (eller någon annans) bara för att du själv inte har samma mål eller lägger ner samma tid. Och ursäkta inte ditt eget tävlande utan lägg förväntningarna på samma nivå som förutsättningarna så behöver det inte kännas så jobbigt om det inte går vägen. I det stora ska man strunta i vad andra tycker, men just i tävlingssituation kan det vara svårt att värja sig, så vi kan väl alla komma överens om att leva efter devisen ”har du inget snällt att säga behöver du inte säga något alls” och tänk ett litet extra varv innan du kommenterar någon annan. Idag var det med skräckblandad förtjusning som vi åkte på rallytävling. Jag var supernöjd med Jippie efter senaste tävlingen, men idag skulle det vara flera klasser samtidigt och därmed både mer människor och mer störning. Jag tycker att träning med Jippie tagit stormsteg framåt men vi har mycket jobb kvar och inget är på något sätt "färdigt" eller "enkelt" när det kommer till störningar och svåra miljöer. Hon har svårt för att fokusera och kan låsa sig lite på saker. Det innebär att det å ena sidan kan gå kanonbra, momentmässigt är hon superduktig! Men det kan lika gärna vara fel miljö för henne eller fel typ av störning och på grund av det bli väldigt svårt. Men vi har verkligen kampanjat det här under sensommaren/hösten och vi kommer framåt! Bara det att istället för att packa ihop och avsluta träningen när det dyker upp svåra störningar så vågar jag utmana henne och låta henne använda sina kunskaper för att lyckas, det är ett stort steg för mig rent mentalt. Och hon lyckas numer för det mesta! Tävlingen var en start på fm och en dag på em. När jag värmde upp inför första starten gjorde jag det jämte en annan som värmde upp, med skällande hundar en bit bort och lite annat smått och gott - hon var en jäkla rockstar så redan där var jag nöjd med dagen! Men även på bana 1 gick det bra, 2 "skitmissar" men Jippie var lagom gasad och fokuserad samt satte alla moment - vi fick behålla 98 poäng. Bana 2 var en klurigare jäkel, dels skulle man in och snurra i 8:an 3 gånger och så var alla 3 "ordförståelseövningar" med sitt/ligg/stå/gå runt med. Jag taggade igång som tusan på banvandingen! Lyssnade på min allra mest peppande låt och blev så sugen på att få köra banan. Visst fanns det mängder av grejer som kunde gå snett, men så kul med en riktigt rolig bana i en lägre klass, det är inte helt vanligt. Nu var det mer störning runt banan än vid första starten, jag insåg att det kanske skulle bli för svårt för henne och förberedde en plan B. Men direkt när jag kopplade loss var hon med, hon tappade lite fokus i slalom när hon fick något spännande i blickfånget men generellt skötte hon sig så himla bra. Så fort det blev något störande ljud eller liknande svarade hon med att ge mer energi till det vi gjorde och den reaktionen älskar jag! Även bana två gav 98 poäng och med det hade vi RLD F i hamn och får nu starta avancerad. Även om det är trevligt med bra tävlingsresultat och möjligheten att gå vidare i klasserna så är dagens vinst helt klart hennes sätt att hantera miljön. Till och med - innan vi gick in på bana 2 låg hon bredvid bänken vi satt på och kikade på de som tävlade/belönade/värmde upp, utan att bli helt uppe i gasen. Så innan jag hetsar vidare i tanken och sätter nya mål tänker jag stanna upp lite här och njuta över de fina framsteg hon gjort under den här relativt korta tiden <3 Alla fina foton är tagna av Liza Johansson.
Hux flux verkar Jippie gått och blivit rallyhund! Jag kom nyligen fram till att hon inte riktigt är mogen för lydnadstävling, hon har tidvis svårt att fokusera och svårt att släppa andra hundar. Jag bestämde mig, efter hjälp med klok rådgivning, för att pausa lydnadstävlandet ett tag. Om det blir till januari eller i 2 år får vi se, jag vill inte hinna nöta sönder lydnaden innan hon är helt mogen och därför kändes det klokt att vänta ett slag. Planen var att vi skulle köra lite träningstävlingar under tiden, men i brist på det kom jag fram till att rallyn kunde vara ett bra hjälpmedel – hon får träna på att vara i tävlingssituation men under lite (för henne) lättare förutsättningar och för mig något där jag inte lägger så stor press på mig/oss. Så i söndags bar det av på tävling! I och för sig mitt i hennes första löp, jag har inte märkt någon jättestor skillnad på träning men man vet ju aldrig… Väl på plats blev det lång väntan i bilen då löptikarna skulle starta sist. Vi tog oss en liten promenad och ”smakade” lite på de skyltarna som jag kände mig mest osäker på. Jippie gick fint. När det närmade sig vår tur gick vi ner mot planen, hon hängde i kopplet och var taggad till tusen (kanske också något ouppfostrad..). Vi skulle starta först av löptikarna och blev ganska snabbt inkallade på planen, när jag knäpper loss kopplet är det som ett litet slag av magi, Jippie sluter upp vid sidan och visar med hela kroppen att hon är redo att visa hur det ska gå till! Väl inne på banan blev det ett lite större missförstånd då hon trodde att hon skulle sitta framför men jag menade att hon skulle gå runt. Även 2-3 mindre fokustapp. Men i det stora hela är jag fantastiskt nöjd! Inga tendenser till att låsa på omgivande hundar eller tendens till frustration! Insatsen räckte till 97 poäng och vårt första kvalificerande resultat! Om ett par veckor väntar en ny chans på att träna i tävlingssituation, och under tiden ska vi nog börja jobba lite på högerhandlingen ; ) Jag hade egentligen inte tänkt köra rally med Jippie, åtminstone inte nu utan nu skulle fokus ligga på lydnaden. Men eftersom hon har det lite jobbigt i stökiga miljöer och när andra hundar gör coola grejer i närheten tänkte jag om - rallyn skulle få fungera som tävlingsträning för henne. Så jag anmälde till en trippelstart i nybörjarklassen. Tyvärr har vi inte alls tränat så mycket som jag tänkt utan vi har kört på med lydnaden istället. Vi har "paniktränat" lite i veckan men ändå lyckades jag glömma bort ett par skyltar... Igår var det då dags att tävla och på första banan är skyltarna "hund runt förare" samt "sitt, stå" med, båda hade jag helt glömt bort. När jag skulle värma upp fick det alltså bli litet försök till inlärning. Hund runt förare var inga problem det är ju typ "sitt framför, höger ingång" fast utan sittet ;) "Sitt, stå" var det dock värre med. Jag försökte lära henne att göra ett hoppstå från sitt men lyckades inte alls. När det närmade sig vår tur bestämde jag mig för att strunta i det, vi fick ta en fel övning på den och hoppas att resten skulle funka. Trots allt var vi ju faktiskt där för att träna på miljön och på morgonen tänkte jag att om det inte funkar alls så kör jag 3 belöningsstarter istället. Första banan var jobbig för Jippie. Hon tyckte det var lite läskigt med en massa hundar (något som ligger kvar från hunden som rusade fram??) och var ganska kluven och frustrerad inne på banan... Jag lade all min energi på att passa på och peppa och uppmuntra henne att jag gjorde fel på en skylt...När hände det senast?? Så är det när man varit ifrån rallyn i 8-9 månader och helt tappad fingertoppskänslan. Det plus att jag medvetet körde en fel övning på "sitt, stå" gjorde att vi hade -20 poäng och alltså bara 10 poäng tillgodo för att kunna klara kvalificerande... Men å det positiva hållet så klarade hon hela banan med ok fokus och tog mitt tävlingsmässiga (tänk lydnad) beröm efter målbandet himla fint! Dessvärre hade de inte liveresultat så jag fick våndas hela dagen över om poängen skulle räcka eller inte... Bana nr 2 var i princip bara följsamhet och alltså en alldeles lysande träning för den lilla lydnadshunden, det blev alltså i princip ett fotgående i alla tre tempon och med en massa svängar och krusiduller. Känslan efter den starten var fantastisk! Hon hade gått med självförtroende och fokus hela banan och jag var supernöjd! Bana nr 3 kändes som den svåraste på hela dagen, här var det flera moment och 2 x slalom så med en trött liten Pippi tänkte jag att det får gå som det går. Även här var skylten "sitt, stå" med. Och jag tänkte att vi kan fasen inte sumpa 10 poäng till utan vi måste träna det under lunchpausen. Ungefär där kom jag också på att hon kan ju sitt -> stå när vi tränar fjärr så det är väl klart att jag borde kunna använda det kommandot även vid sidan. Och jo då, visst kunde hon göra ett frambensfjärr sitt -> stå även vid sidan och jag grämde ihjäl mig över den onödiga fel övningen på bana 1 xD Väl dags att köra bana 3 (även den som är på film längst ner i inlägget) kändes hon trött, hon låg helt utslagen i buren och när vi väl skulle börja värma upp var hon inte så på som hon varit innan. Väl på banan kändes hon något ofokuserad men inte så som hon brukar i att hon låste på någon som kampade med sin hund eller liknande utan bara lite som att hon var lite slut i skallen. Jag sa även att mamma visst minsann kunde ta med Lycka i koppel när hon skulle filma men som synes på filmen blev Jippie störd av det, något som aldrig brukar spela någon roll så visst var hon lite "off". Men momenten gjorde hon trots det fint och även "sitt, stå" satt som ett smäck! Väl på prisutdelningen visade det sig att första starten gav 76 poäng där jag dragit på oss två fel övning, andra starten 89 poäng där jag fått 2 x -5 förarfel och sista starten där jag skötte mig fick vi 98 poäng. I mina ögon fick Jippie 96, 99 och 98 och det var fasen grymt med tanke på hur svår miljön var och hur inställd jag var på att ta det hela som en träning! Inte nog med att hon hanterade lekande/skällande/tävlande/passerande hundar och folk som en stjärna så låg hon även i bur hela dagen bredvid två banor utan att bli helt i gasen. En väldigt slitsam dag för den lilla damen men oerhört nyttigt för framtiden! Och som ett litet plus i kanten fick hon titeln RLD N och får nu börja tävla i fortsättningsklassen :D I onsdags var jag och Jippie till Örebro för att göra vår debut i lydnadsklass 1. Det känns som att hennes utvecklingskurva gått stadigt uppåt under sommaren så en klass 1 tävling var inte alls orimligt att vi inte skulle skämma ut oss på. Hon har gjort stabila moment under hela sommaren även om vi fortfarande jobbar på att klara av störning av andra hundar som tränar/leker så kändes hon mogen. Vi har tränat bredvid agilityplan och hon har klarat det fint! Väl på plats och precis innan vi skulle in på planen kommer hunden som startade innan oss framrusande, ganska odramatiskt egentligen då jag petade bort den innan den hann fram, men Jippie är väldigt mjuk och det var nog för att göra henne lite osäker och framförallt nog för att få henne att tappa koncentration och lite fotfäste precis när vi hittat in i bubblan och gjort oss redo att kliva in på planen. Efter att vi tagit någon minut extra egentligen mest för att leka och ruska av oss händelsen gick vi in på planen. En bit bort körde startklassen, en vanlig dag hade hon klarat den störningen med de kunskaper hon har nu, men jag tror att den inledande utstörningen gjorde att hon inte riktigt lyckades landa och fokusera fullt ut igen och därför fick hon svårt att koncentrera sig med startklassen vid sidan. Generellt i momenten skötte hon sig bra men det blev ett stort missförstånd på läggande under gång där hon inte var med i transporten och verkade inte riktigt med på att momentet börjat utan gick plötsligt ur position, och på rutan där hon gick fel men imponerade stort på mig när hon tog mina dirigeringar så skickligt som hon gjorde trots att vi egentligen inte tränat på det (på träning brukar hon springa rakt till rutan ;)). Även fjärren där hon bara halvlade sig på mitt ligg men eftersom vi har frambensfjärr och hon lägger sig bakåt var det omöjligt för mig att se... Men min känsla när jag klev av planen var helt usel, det kändes som att hon gått mig helt ur handen och bara hela tiden strävade framåt och att jag fick tjata för att få henne med mig. Nu ikväll tog jag tag i att titta på filmen... Och vad tusan, så jäkla hemskt ser det inte ut. Visst var hon lite ur hand mellan momenten men nu när jag tittar på filmen känns det som att det var mer för att jag inte var som jag brukar, efter rutan och hoppet där jag var mer som vanligt sköter hon sig ju fint... Suck! Nåväl, tur att jag hade filmen! Jag har däremot börjat träna på transporterna på ett bättre sätt, jag inser att jag tränar alltför tillrättalagt med korta transporter så vi tar tag i det nu, sätter ett kommando med tydliga kriterier och satsar till vår revanschtävling som jag redan anmält till! Känslan förresten... Jag tror att anledningen till att det kändes bra mycket värre än det ser ut är att Jippie i vanliga fall är väldigt lätt att leda runt, hon vill så mycket och gillar att gå med mig att jag aldrig riktigt behövt jobba med det på det här viset. Den här gången krävdes det mer av mig och det var nog egentligen mest ovant egentligen än dåligt. Ännu ett bevis på att den där känslan är svår att lita på, nästa gång ska jag titta på filmen snabbare istället för att gräva ner mig i ett hål! Tacka vet jag facebookminnen, för det mesta i alla fall. Det här inlägget gjorde jag några timmar innan jag skulle tävla lydnad officiellt för första gången i mitt liv. Det var med min briard Morris som det skulle ske. Jag tog över Morris när han var ungefär 1,5 år och han hade bott hos mig i typ två månader när vi skulle tävla. Hans tidigare matte hade förstås tränat med honom innan, men ändå lite smått galet nu när jag tänker efter. Å andra sidan har jag alltid haft uruselt tålamod och velat göra allt på stört så föga förvånande gällde det även tävlandet, även om jag var så paniskt nervös att jag knappt kom ihåg att andas... För så var det, mina nerver ställde till det en hel del för oss, tja det kanske i och för sig inte hjälpte att jag var smått usel på att träna lydnad ;-) Tyvärr har jag ingen film på Morris tävlingsdebut, jag var nämligen både nervös och vidskeplig och helt säker på att "filmar man så är det för att man ska tro att det ska vara värt att titta på i efterhand och därför kommer det gå åt skogen". Men jag lyckades hitta ett klipp på youtube av ett litet genrep två veckor innan tävlingen. För skojs skull lade jag även in länkar till Lyckas debut i klass 1 och Jippies debut i startklass. Jag får lite ont i magen och skämskudden åker fram när jag tittar på klippet med Morris, men samtidigt blir jag lite nostalgisk och det är ganska kul att se skillnaden på nu och då. Hur gick tävlingen då undrar ni? Ptja, käpprätt åt skogen! Kommer inte ihåg i detalj, men Morris blev pilsk av en doftfläck och började jucka på mig när vi gick in på planen, uppepå det var jag så nervös att jag bara kunde tänka på att försöka komma ihåg att andas... Enligt kommentarerna på facebook fick vi ihop 114,5 poäng. Jag kommer inte ihåg exakt hur många starter det blev men har för mig att det krävdes 7-8 starter i klass 1 innan vi lyckades ta förstapriset. Till stor del var min paralyserande nervositet en bov, men sen hade vi inte några pangmoment och hade verkligen inte råd men några nollor. Jag kommer väldigt väl ihåg tävlingen när vi tog förstapriset - det var i mars i Kungsör. Det var den första tävlingen där jag kom på mig själv med att faktiskt kunna ta in miljön, kunna titta på tävlingsledaren och inte bara ner i golvet, och kunna föra Morris på ett skapligt vis. Morris var alltid en väldigt rolig hund att träna med, men det skar sig mellan oss till vardags så för två år sedan fick han flytta till ett nytt hem och lever nu livets glada dagar med en hundkompis och är med i stallet. Apropå det här blev jag sugen på ett blogginlägg om mina tävlingsnerver och hur jag kom tillrätta med det - det får jag nog ta tag i! Älskar verkligen dessa underbart fina lediga dagar! Nu när det är lite svalare går det ju också träna mer vettigt än när det var 30 grader.
Idag "invigde" vi helgen med att åka till stranden för att hundarna skulle få bada och jag skulle få lite fina kort. Snälla mamma ställde upp att fota. När jag väl hade mamma med kamera med mig släpade jag även med henne till lydnadsträningen med Jippie för att få lite träningsbilder också. Själva träningen kändes super. Hon har en liten djävel på axeln när det kommer till rutan och runda kon, men vi jobbar på det. Fotgåendet börjar kännas väldigt fint! Sen har vi det här med stå/sitt/ligg under gång.... Svååårt! säger Jippie. Ställandet är jättesnyggt, men även läggande och sättande blir det snygga ställanden av ;) Måste verkligen få bättre ordning på det där, framförallt läggandet är det som blir tokigt, hon kan bara "fjärrlägga" sig, alltså vika sig bakåt, och jag tror att det är vad som ställer till det. Skulle alltså behöva lära henne ett typ av hopp-ligg så det blir lite mer pang och rakt ner istället för bakåt - ska ta och ta tag i det nu under sommaren så vi är redo att ta oss an klass 1 till hösten! :) Jag sitter och försöker komma på något roligt att göra i sommar som är hundanpassat men kan inte komma på något riktigt roligt. Jag eftersöker därför tips. Det kan vara vad som helst egentligen! Någon rolig kurs, tävling på något trevligt ställe, eller bara något härligt ställe som är anpassat för att hundar ska kunna följa med.
Shoot! Japp, igår kväll var det då äntligen dags att få kliva in på tävlingsplanen med Jippie vid min sida! Jag skriver äntligen men det var i själva verket lite skräckblandad förtjusning… Fram till ungefär lite över en månad sen kändes det smått hopplöst med den lilla damen. Hon gjorde skapligt fina moment men minsta störning fick henne att tappa det helt och det har hänt fler gånger än jag vill medge att hon helt enkelt sprungit iväg från mig när vi tränat. Men så med lite hjälp och kloka tips från duktigt hundfolk började jag få ordning på det. Och eftersom det är skapligt glest med tävlingar här i krokarna i början på sommaren föddes idén att jag skulle anmäla till tävling. Jag valde att anmäla mig till Surahammar BK´s årliga lydnadsvecka, två starter, på så vis skulle vi ha en chans till revansch om något strulat första dagen. Allt eftersom träningen fortlöpt har hon gjort framsteg i en rasande fart, även i form av att tåla störningar och att kunna jobba med folk/hundar runtomkring. Men jag var ändå galet nervös. Hur skulle det se ut på plats? Skulle det vara folk som värmde upp alldeles i närheten eller skulle det vara lite frizon? Jag var nervös så jag nästan mådde illa på dagen. När jag sen skulle åka till tävlingen drog jag på min tävlings-pepp-spellista på spotify för att tagga till men istället för att bli taggad kom det över mig med Lycka och jag började gråta istället – rätt värdelös uppladdning… Väl på plats kunde jag se klassen före, det var en väl tilltagen plan med band runt och det verkade lugnt runt om planen. Så nu kunde jag pusta ut lite. När jag satt och väntade på att gå och hämta Pippilotta sa jag till mamma att jag önskar att vi hade tränat mer – när gör man inte det? Även om det var gott om plats och startklassen höll till mestadels på motsatt sida mot publiken var det ändå en mycket svårare miljö än vi någonsin tränat på, det kändes som att det kunde gå hur som helst! Jippie blev helt i gasen av att dels vänta i bilen, dels träffa sina favoritmänniskor och dels av hela miljön. Jag hade innan bestämt mig för att göra som på träning och bara värma upp väldigt lite. Jag insåg att det skulle kunna innebära att hon var lite för het men jag resonerade att hellre det än trött och svårt för att fokusera. När det sen var vår tur kopplade jag loss, sträckte mig och Jippie kom som en raket in i utgångsposition – där visste jag att vi nog skulle reda det här! Hon var galet het, fotgåendet gick hon och trängde i alla fall första halvan rätt rejält, något hon bara brukar göra när hon inte fått värma upp… Men engagemang och följsamhet var det verkligen inget fel på! Alla ingångar till sidan blev en smärre flygtur för Jippie då hon kom i en rasande fart och skulle kasta sig in. Det var också spånmarkeringar på planen – en till grej vi missat att träna på. Jag var lite orolig att hon skulle lockas till att nosa på dom men hon brydde sig inte det minsta, däremot precis på slutet av sättandet så skulle man gå över ett sträck av sågspån, och det var man visst tvungen att hoppa över som syns på filmen, haha! I övrigt kändes det jättebra! Jag trodde att jag skulle behöva jobba hårdare men hon skötte verkligen sina uppgifter! Även mellan momenten och där vi var nära funktionärerna jobbade hon hela tiden för att vara rätt. Jag påminde henne med rutiner och hon skötte sina kort! Hon tappade lite fokus i kvarsittandena, där blev det alldeles för lockande att titta på publiken och hundarna, men så snart hon fick sina kommandon gjorde hon precis vad hon skulle. Den utvecklingen känns fantastisk och för nu är det fullt godkänt även om vi måste fortsätta jobba på det! När vi kom av planen konstaterade mamma att vi kanske faktiskt tränat lite ändå? Och Jippie fick full fest med presenter, godis och kel! Även om hon inte brukar vilja hoppa in i bilen efter träning var det extra motigt nu. Jag har även tränat in både lugna och heta sociala belöningar som hon tar väldigt fint. Men eftersom hon kändes lite som en spänd fjäder vågade jag inte göra något för att råka släppa lös den, jag körde därför istället nästan bara muntligt beröm – något som hon verkade uppskatta fint ändå. Det kändes oerhört lovande att hon höll så fin attityd rakt igenom, den har jag jobbat hårt för och kommer fortsätta prioritera! Men jag måste samtidigt komma ihåg att hon är en helt annan typ av hund än Lycka så jag måste tänka mig för så hon inte blir helt galet het på tävlingar, det får inte vara alldeles för skoj ;) Resultatet blev i slutänden 175 poäng och en 4:e plats av jag tror det var 16 startande. En mycket nöjd matte och liten hund kunde åka hemåt! Nu ska jag bestämma mig för om jag ska åka och tävla imorgon (revanschchansen) och göra något vettigt av det, eller om vi kanske ska göra upp en dejt med någon träningskompis och börja ordna upp klass 1 momenten istället! :D Jag skrev häromdagen att Lycka varit till veterinären. Det började för några månader sen att jag tyckte att hon hade väldigt dålig ork, att hon inte orkade med ordentligt varken träning eller promenader. Då tänkte jag att det förmodligen berodde på att hon vilat från träningen under vintern och att promenaderna hindrats av all snö. Så för ungefär en månad sen fick hon en riktigt läskig magsjuka. Allt bara vände i magen och till slut både kräktes hon blodblandat och bajsade rent blod. Vi åkte in till Strömsholm där hon fick vätska och ställdes på antibiotika. Inga prover togs dock. Efter magsjukan kändes hon väldigt trött och medtagen i ungefär en vecka. Men efter det har det ”gått utför”. Även om viljan för att vara med funnits så har hon inte orkat. Efter att ha varit iväg på något har hon sovit hela dagen efter. Vi var iväg och tränade lite trix och skulle sen låta henne ta årets premiärdopp i sjön men hon tog sig bara några få simtag innan hon stapplade upp på land och inte ville vara med längre. Ungefär där insåg jag att det här är inget som kommer gå över av sig självt utan något står inte rätt till. Förra veckan var vi till veterinären för en grundlig koll. Under den kollen hittades inget specifikt mer än svullna lymfkörtlar, något irriterad i munnen samt sår runt munnen då hon kliat sig. Utförliga blodprover togs dock för analys. Jag åkte därifrån livrädd att det skulle visa sig vara cancer… Några dagar senare hade provsvaren kommit tillbaka och i det stora hela visade de inget, förutom en oroande sak. Kortisolnivåerna var inte i fas. Det är ett tecken på att hunden har något som kallas för Addisons sjukdom. Vi åkte in till kliniken direkt efter samtalet för att göra det prov som kan bekräfta/utesluta sjukdomen. Prov togs och Lycka ställdes direkt på kortisonbehandling då sjukdomen obehandlad kan bli riktigt farlig, och better safe than sorry. Idag kom provsvaren som bekräftade att Lycka har diagnosen Addisons sjukdom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till diagnosen. Sjukdomen är fullt behandlingsbar. Det kan ta ett tag innan man träffar rätt med dosen men de allra flesta ”Addisonhundar” lever ett fullgott och långt liv. Sjukdomen gör dom känsligare mot stress men det ska kunna stävjas med en extrados kortison om man ska iväg på något som kan stressa hunden. Målet är också att hon ska klara sig på den specifika medicinen Florinef och slippa kortisonet bortsett från när man ger en extrados inför en stressig dag. Och jag ser redan nu efter 5 dagars behandling att hon är piggare och gladare än hon varit på väldigt länge! Men, för såklart finns det ett men. Även om hon kommer må toppen resten av livet, leva länge och vara pigg som vanligt, så kommer hon aldrig mer få tävla. Som det är nu finns det ingen möjlighet för hundar med den här diagnosen att få dispens för tävling. Medicinerna kan man få det för men inte sjukdomen – detta på grund av att de kan må dåligt av stress och tävling anses vara en stressande miljö. Jag är såklart tacksam att hon kommer må bra, tacksam att det inte var cancer eller något annat som skulle förkortat hennes liv. Men det känns ändå förjävla tungt. Alla planer och framtida mål är bara grusade. Jag kommer aldrig mer få tävla med den röda faran och det gör ont i hjärtat… Så småningom kommer det kännas som världens minsta bekymmer, men just nu är det en ack så stor sorg. Lycka, min älskade Lycka. |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|