Idag har jag och Lycka varit iväg och tränat för Niina Svartberg. Vi har gjort det ganska ofta sedan Lycka var valp, vi började när hon var ungefär 4 månader. Det jag gillar med Niina är att hon inte kommer med så mycket hjälp (om det inte behövs) utan mer hjälper en att tänka själv och lista ut vad som felar, varför och hur man ska åtgärda det - självklart med en del tips också!
Och idag var en riktig tänkardag!! Vi skulle titta på störningsträning/överträning. Pass nummer 1, vi gjorde kedjan Inkallning-Fritt följ-Ruta-Hopp apport-Fjärrdirigering-Vittring Vi lade på ganska stora och "påträngande" störningar. Att sitta kvar inför inkallningen när någon gullade med henne bakom var alltför svårt, men annars jobbade hon sig igenom störningarna ganska fint, ett par fokus-släpp men ingen katastrof... Däremot försvann en del grunder: Sned i halter/ingångar, tugg på apporten ljud (!!!) inför vittring och hopp, hon tog fel (!!!) pinne i vittringen, väldigt grund i rutan, sprang förbi mig i inkallningen från densamma (hände på senaste tävlingen också). Niina tycker att vi definitivt måste störningsträna mer... Pass nummer 2, Ruta-Hopp apport-Fjärrdirigering-Vittring - Samma problem kvarstod... Nu började jag fundera rejält... Till en början klarar hon alla störningar galant, men ju längre det går desto sämre klarar hon av dom. Min lilla fundering (och snabba diskussion med träningskompisarna) var nu att hon kanske faktiskt helt enkelt inte kan hantera störningarna och då är det dom "lätta" beteendena som ryker - Hon lägger så otroligt mycket fokus och koncentration på att klara av störningarna, att allt fokus hamnar på det "svåra" som hon tycker att hon måste lägga fokus på, och då blir det "lätta" lidandes genom att hon helt släpper fokus från det och det görs mer på rutin! Exempel: Hopp apporten, vår TL släpper apporten framför näsan på henne, ställer en vittringshink på andra sidan hindret och lite längre bort ligger en annan träapport, hon klarar alla dom störningarna men i ingången blir det ett snett sättande och tugg..? Rutan: Hindret, vittringshinken och en kon står mellan oss och rutan. Hon tar sig igenom det fint men hamnar med tassarna precis innanför bandet i rutan..? Här fick vi även ljud... (Den fasan!!!) både i uppsättandet i fjärren, och när vi var uppställda och TL lade ut vittringspinnarna... Det kändes som en del frustration och en del uppgivenhet, hon var helt slut i huvudet och visste knappt vart hon skulle ta vägen. Pass nummer 3, Hopp apport-Sättande-Ruta-Vittring Det här passet skulle bli bra! Och eftersom flera moment gått dåligt i kedjorna var tanken att göra om/fela det som blev tokigt. Samt vara med och stötta henne mer mellan momenten istället för att strikt gå vidare till nästa. Och simsalabim så var frustrationen och ljuden borta?? Då väcktes tanken att hon kanske är fullt medveten om att det inte blev helt korrekt utfört passen innan, och hon tycker att det är jobbigt att det blev lite fel. Och att hon nu när jag felade och gjorde om det som blev tokigt, fann en trygghet i klarare direktiv och en chans att göra rätt. Tankar från idag:
|
Archives
February 2020
Kategorier
All
|