Vi är alla olika typer av människor, vissa tar det mesta med en klackspark medan andra är mer grubblare. En del saker tar jag med en klackspark, jag är ganska bra på att ta tag i saker och jag är inte den som är tyst när jag känner att jag har något att säga – men jag är även en riktig ångestmänniska. Jag kan ha ångest över skitsaker långt efter det att skitsaken ens hade något som helst värde/påverkan. Över två månader efter min och Jippies debut i klass 1 (lydnad) kan jag fortfarande grubbla över några detaljer och få lite ångest över en del små beslut. Jag tror också att det är den här delen av min personlighet som gör att jag gärna hetsar iväg och anmäler till ny tävling när jag gjort en som jag inte är nöjd med, den nya tävlingen ska vara en chans att ”göra om och göra rätt” och därmed dämpa grubblerierna. Det har dock sällan fungerat utan då ångrar jag bara att jag åkte på en ny tävling… Så jag bestämde mig efter andra försöket i klass 1 att inte hetsa iväg, istället analysera och fundera över varför det inte stämde på tävling. Ni vet ta ett steg tillbaka och göra upp en plan för att det nästa gång faktiskt ska sitta på riktigt!
Jag kan inte påstå att det här sättet dämpat min ångest eller grubblande, men det har heller inte öppnat dörren för mer grubblande i och med att vi inte haft chansen att misslyckas med något ;) Jag börjar blir grymt sugen på att tävla, har kollat på tävlingar mer än en gång. Men än så länge har jag låtit bli. Och när vi var iväg i helgen och tävlade KM i rallylydnad fick jag upp ögonen lite och insåg att vi faktiskt har en bit kvar att gå innan det kan funka att tävla lydnad ute. Nu är jag lite inne i tankarna på att satsa på inomhussäsongen, där jag tror att Jippie kommer ha det mycket lättare. Jag har inte landat i något beslut än utan jag grubblar på och fortsätter hålla fast vid min plan – kanske något av det svåraste jag gjort hittills när det kommer till mental träning! Igår var det rallylydnads-KM på Västerås kennelklubb. Jippie fick starta, helt utan förväntningar utan bara för att det var ett enkelt sätt att få till träningstävling. Hon skötte sig förhållandevis bra men jag förde henne lite dåligt och vissa aspekter i miljön var svåra för henne – men hon hanterade det över förväntan även om jag insåg att vi har en bit kvar att jobba innan det blir någon lydnadstävlingDet räckte dock till en tredjeplats, även om det bara var 7 deltagare var jag nöjd med hennes insats och hon nöjd för hon vann både snask och leksak!
Efter att tävlingen var klar fick Lycka gå ett varv, kul för henne tänkte jag att ändå få känna lite tävlingsnerv. Vi gick ett varv på banan och Lycka var fantastisk. Hon var uppmärksam och skötte sig utmärkt, sken upp över applåderna från vår lilla hejarklack och festade på köttbullar. Lycka tyckte att det var superkul. Men jag blev mest bara ledsen, ledsen igen över att aldrig få tävla, över att hon förra året växte till den tävlingshund jag kämpat att hon skulle bli, och ledsen över att hon allt för sällan får känna så bara för att jag har svårt att hitta motivation att träna med henne… När sedan dagens minne på fb dök upp och det var från förra årets KM där Lycka vunnit (med ett större startfält) på 99 poäng blev det inte bättre ska jag säga. På något sätt trodde jag att jag skulle ha lagt det hela åt sidan eftersom jag vet att det inte finns någon chans till dispens, men det lilla varvet på banan igår rev upp alltihop. Jag vet att det är en gnutta orimligt, och att jag borde vara tacksam över att hon mår bra (vilket jag såklart är!) men det känns så jäkla sorgligt ändå. Jag tänkte ganska direkt ”tänk om vi bara kunnat få en sista tävling”. Ni vet en tävling som man vet är den sista så man kan passa på att njuta ordentligt! Den tanken har faktiskt gjort tävlandet med Jippie och hantering av mindre lyckade tävlingar enklare – för jag går in med tanken att det kan vara vår sista tävling och den vill jag bara minnas med värme. Inget ont som inte för något gott med sig, antar jag. Att tänka sig för innan man pratar, eller för den delen skriver, verkar vara något som är oerhört besvärligt för vissa. Jag tror att vi alla någon gång råkat säga en kommentar eller slänga ur sig något opassande, oftast helt utan ont uppsåt, ibland går bara munnen snabbare än hjärnan hinner med. Men något jag blev lite fundersam på i helgen när jag var och tävlade var kommentarer från höger och vänster som de flesta verkade tycka var helt ofarliga, kommentarer om mig och min hund eller vår prestation. Vi fick fantastiskt peppande och upplyftande kommentarer också! Dom blev jag jätteglad över, mer sånt till alla! Men jag fick även kommentarer som var ganska sänkande, jag tror inte att personerna (för det var flera olika) som sa det hade något som helst ont uppsåt, men bara för att det gick bra blev det plötsligt ”okej” att kläcka ur sig sådana, som att dom inte skulle svida för det gick bra för mig och min hund och jag skulle inte ha räknat med något annat. Som om bara för att det går bra så finns det ingen osäkerhet eller saker att jobba på. Jag ska tillägga också att jag har fått liknande kommentarer med Lycka, men där har jag inte riktigt tänkt på det lika långt som jag började göra nu.
Jag sliter som en tok med Jippies träning i form av att hon är otroligt störningskänslig, men det jobbet syns ju inte när vi går in på en tävling och hon briljerar med sin nyfunna koncentration. Det finns garanterat dom som har det lättare och dom som har det svårare med träningen, men det är otroligt få som får något gratis – något att fundera på nästa gång du funderar på att slänga ur dig en obetänksam kommentar. Min favorit som man ser ganska ofta är när någon riktigt duktig hundtränare inte lyckas med något, det finns alltid någon som skriver/säger ”Vad skönt att det kan gå dåligt för dig också”… Fundera lite på den ett slag. Fundera på all tid personen lagt ner, alla pengar, alla missade evenemang/tillfällen där hen istället varit och tränat med hunden för att uppnå ett mål. Sen når personen inte det målet och någon tycker att det är skönt för det blir en slags tröst för den personens eget misslyckande/tillkortakommande. Vad jag vill komma till är att vi alla gör vårt bästa, alla tränar och tävlar utifrån sina förutsättningar. Förminska inte vår prestation (eller någon annans) bara för att du själv inte har samma mål eller lägger ner samma tid. Och ursäkta inte ditt eget tävlande utan lägg förväntningarna på samma nivå som förutsättningarna så behöver det inte kännas så jobbigt om det inte går vägen. I det stora ska man strunta i vad andra tycker, men just i tävlingssituation kan det vara svårt att värja sig, så vi kan väl alla komma överens om att leva efter devisen ”har du inget snällt att säga behöver du inte säga något alls” och tänk ett litet extra varv innan du kommenterar någon annan. Idag var det med skräckblandad förtjusning som vi åkte på rallytävling. Jag var supernöjd med Jippie efter senaste tävlingen, men idag skulle det vara flera klasser samtidigt och därmed både mer människor och mer störning. Jag tycker att träning med Jippie tagit stormsteg framåt men vi har mycket jobb kvar och inget är på något sätt "färdigt" eller "enkelt" när det kommer till störningar och svåra miljöer. Hon har svårt för att fokusera och kan låsa sig lite på saker. Det innebär att det å ena sidan kan gå kanonbra, momentmässigt är hon superduktig! Men det kan lika gärna vara fel miljö för henne eller fel typ av störning och på grund av det bli väldigt svårt. Men vi har verkligen kampanjat det här under sensommaren/hösten och vi kommer framåt! Bara det att istället för att packa ihop och avsluta träningen när det dyker upp svåra störningar så vågar jag utmana henne och låta henne använda sina kunskaper för att lyckas, det är ett stort steg för mig rent mentalt. Och hon lyckas numer för det mesta! Tävlingen var en start på fm och en dag på em. När jag värmde upp inför första starten gjorde jag det jämte en annan som värmde upp, med skällande hundar en bit bort och lite annat smått och gott - hon var en jäkla rockstar så redan där var jag nöjd med dagen! Men även på bana 1 gick det bra, 2 "skitmissar" men Jippie var lagom gasad och fokuserad samt satte alla moment - vi fick behålla 98 poäng. Bana 2 var en klurigare jäkel, dels skulle man in och snurra i 8:an 3 gånger och så var alla 3 "ordförståelseövningar" med sitt/ligg/stå/gå runt med. Jag taggade igång som tusan på banvandingen! Lyssnade på min allra mest peppande låt och blev så sugen på att få köra banan. Visst fanns det mängder av grejer som kunde gå snett, men så kul med en riktigt rolig bana i en lägre klass, det är inte helt vanligt. Nu var det mer störning runt banan än vid första starten, jag insåg att det kanske skulle bli för svårt för henne och förberedde en plan B. Men direkt när jag kopplade loss var hon med, hon tappade lite fokus i slalom när hon fick något spännande i blickfånget men generellt skötte hon sig så himla bra. Så fort det blev något störande ljud eller liknande svarade hon med att ge mer energi till det vi gjorde och den reaktionen älskar jag! Även bana två gav 98 poäng och med det hade vi RLD F i hamn och får nu starta avancerad. Även om det är trevligt med bra tävlingsresultat och möjligheten att gå vidare i klasserna så är dagens vinst helt klart hennes sätt att hantera miljön. Till och med - innan vi gick in på bana 2 låg hon bredvid bänken vi satt på och kikade på de som tävlade/belönade/värmde upp, utan att bli helt uppe i gasen. Så innan jag hetsar vidare i tanken och sätter nya mål tänker jag stanna upp lite här och njuta över de fina framsteg hon gjort under den här relativt korta tiden <3 Alla fina foton är tagna av Liza Johansson.
|
Archives
February 2020
Kategorier
All
|