Efter ett uttömmande samtal med min goda (tränings)kompis Maria har tankarna spunnit på i en jäkla fart och för första gången har jag funderat över tävlandet med Lycka på ett objektivt sätt, det här är ett försök till att samla dom tankarna, orkar ni läsa så är ni välkomna att ta del av dom! =) I mars debuterade Lycka i klass 3, det gick helt okej, 2 nollor men generellt bra. I maj bestämde jag mig för att det var dags att prova på nytt, jag var ganska självsäker när jag anmälde till 2 tävlingar under en vecka - tar vi inte 1:a priset den första så tar vi det såklart på den andra. Första tävlingen gick riktigt fint tills Lycka fick syn på ett vattenfyllt dike (första varma dagen för säsongen) och bestämde sig för att hon MÅSTE bada, jäkla otur tänkte jag, fram tills dess (rutan) gick det riktigt finit. Oh well, vi hade ju en ny tävling om några dagar! Lite småträning senare infann vi oss på en ny tävling, allt gick riktigt bra fram till fjärren, tills dess kändes vi riktigt synkade och allt flöt på ansträngningslöst, men med en 0:a på fjärren på grund av ofokus, missförstånd och jäktad matte blev det inget 1:a pris - Jädra oflyt igen! Men vi var ju himla nära, så jag efteranmälde till en ny tävling! Tävlingsdags igen, här tappade hon uppgiftstanken i platsen och nollade den, sen gick lydnaden helt okej, vi nollade rutan (borde dock fått poäng men men...), här hände det, jag stod på hennes svans i stegförflyttningarna bakåt och hon tog det hårt, på planen trodde jag att vi "viftade bort det" men i efterhand insåg jag att så inte var fallet... Efter den här tävlingen var jag bitter, hade domaren bara dömt rutan korrekt så hade vi haft vårat 1:a pris trots nollad plats, fan också...!! Kvar på tävlingsplatsen efteranmälde jag till en ny tävling senare samma vecka, bara en gnutta medvind så vi kunde få visa vad vi kan så skulle vi ju sätta det! Nya tävlingen kommer, Lycka verkar off i fria följet men det kan ju vara värmen - tänker jag, tills vi kommer till stegförflyttningarna, jag påbörjar steg åt höger varpå hon kastar sig iväg och tittar på mig med en blick som skar i hjärtat... Jag tänker att "Ok, men det är bara fria följet, nu kör vi resten!" - Dum tanke! Hon vill inte vara med mig, tar inte beröm och vill inte komma med apporter... SKIT!!! Dagen efter den tävlingen har jag träning hos Niina, det ser ut som att det börjar lösa sig direkt så vi tränar på elitmoment och tänker inte så mycket på det. Jag anmäler oss nu till en 2-dagarstävling i Lindesberg. Tills dess kommer vi ju hinna träna massor på det här och jag kan ju alltid bryta första dagen och köra för förstapris den andra... Första dagen i Lindesberg, hon gör en liten undanmanöver i stegförflyttningarna men generellt fin attityd i fria följet, efter tänker jag att jag ska dra upp henne lite - lyfter armarna och säger Woooww - Lycka hukar sig och blundar.... Jag bryter och belönar! Dag 2 kommer vi till apporteringarna när jag känner - nä hon är inte alls tillfreds... Bryter och belönar... Nu inleder jag ett nytt projekt, alla träningspass är på nya platser, påbörjas med gruppmoment, av planen, in för fritt följ - Belöna! Det här ger riktigt fint resultat! Så förra veckan efteranmälde jag till en ny tävling, dagen efter var det tävlingsdags - och fria följet gick som en dans!!! En underbar lättnad! Jag tänker (trots nollad plats...) att vi kör på och hoppas att det kan räcka till ett första pris, vi kliver av planen med 80p, en hund som utförde alla moment utom typ sista tredjedelarna = En drös nollor. Men vad gjorde det, målet var ett glatt fritt följ och så blev det, det andra får vara ointressant för det. Dagen efter tävlingen börjar Lycka löpa, jag "skyller på det"... Du kan misslyckas många gånger, men du är inte misslyckad förrän du börjar skylla på andra. Så, det var det hela, så har våran tävlingsvår/-sommar sett ut...
Man kan lugnt säga att det har varit ganska nedbrytande, ett par tillfällen har jag funderat på om jag verkligen ska fortsätta tävla. Som jag påbörjade texten så väcktes en hel massa tankar av att prata med Maria, jag satte ord på saker och sa det högt för första gången någonsin, nyttigt men samtidigt skrämmande. Kortfattat och i klartext: Jag tycker synd om min fantastiskt duktiga hund som måste dras med mig som förare. Vi pratade om hur lättsam jag är i träningen och hur jag aldrig tar ett "misslyckande" som något negativt utan istället bara kör på och uppmuntrar. Hur jag i träningen har en toppenattityd och stort tålamod - På träning alltså. På tävling är jag precis likadan!!! Tills Lycka är "avtackad" för hennes fina prestation och undansatt i bilen, då börjar jag klanka ner på allt jag gjorde fel inne på planen som gjorde att hon inte fick chansen att visa vad hon går för... Jag får grym prestationsångest för jag vill visa att vi kan (för vem vet jag inte riktigt, världen i allmänhet?), jag kan inte drömma om en plats på SM om jag inte ens kan lotsa henne runt i klass 3! Är man duktig så kommer man faktiskt upp i eliten snabbt! Jag får prestationsångest gentemot Lycka och känner mig skyldig för att hon inte får visa vad hon går för (som om hon bryr sig?). Och framför allt - jag går hårt på mig själv, pekar ut och nästan hånar mig själv för allt jag gjorde fel, alla anledningar som gör att vi aldrig kommer komma långt och alla anledningar till varför jag inte förtjänar Lycka som träningskompis. Ooookej, såhär kan vi ju inte ha det! Så vad gör jag...??? Ja ni, tankarna snurrar! Ungdoms SM närmar sig (dit hon är anmäld), Gotlandsresa med inplanerad lydnadstävling närmar sig. Ena stunden tänker jag att vi tar en tävlingspaus på obestämd tid, försöker samla ihop mig själv och sen..? kanske..? Nästa stund tänker jag att jag måste jobba på det här, komma på någon finurlig övning att använda och sen anmäla till tävlingar och köra tills det är bra, men då tänker jag på våren och hur illa resultaten ser ut för guldhunden och hennes dåliga förare och faller tillbaka på första tanken... Jag har säkert missat tankar och fyller kanske på inlägget senare, men för nu känner jag mig lite "tom" på tankar. Om ni har läst hela så har ni kanske någon tanke, fundering, knep eller annat - Kommentera gärna eller skicka privat meddelande så jag kan få ta del av det =) Egentligen har jag ingen större lust att skriva om kvällens tävling, Lycka står fast vid att hennes tävlingsförare är en elak typ som trampar på en (kan man byta ut matten?), idag valde jag att bryta och belöna rejält och så hoppas på att det sitter i imorgon, mer om det får det nog bli i ett längre inlägg till veckan. :-) Här kommer resans första dag i bilder! Nu ska vi mysa ner oss i sängen och försöka sova så vi vaknar utvilade imorgon :-) |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|