Träningstävlingar dyker inte upp så ofta så när det väl kommer måste man passa på, så idag var vi till Arboga BK för att testa vingarna. Det blev plötsligt väldigt varmt och det tog lite på Lycka och gjorde att hon gärna kunde tänka sig ett dopp i bäcken som porlade precis bredvid planen, hon tog dock inget dopp utan skötte det bra! Några mindra missar men överlag bättre än tidigare och det är väl själva målet? Hon går ju gärna ner sig på tävling och gjorde lite det nu också, men det var själva planen, att hon skulle tro att det inte skulle komma någon belöning och sen bli överraskad när det väl gjorde det - mission accomplished, hon såg chockad ut 😉 Istället för att lägga en film på alltihop eller älta om det som gick mindre bra bjuder jag på en film med momenten jag är mest nöjd med, rutan och apporteringsdirigeringen 😀 Såhär på helgen regnar det in fina resultat från mina facebookvänner, man har tävlat med sin hund och lyckats åstadkomma toppenfina resultat! Här någonstans började jag fundera, för drygt 2 år sedan scrollade jag på facebook och fick en klump i magen. Mitt och Lyckas tävlande gick uselt och allt jag kunde tänka var "varför inte jag?". Tanken malde och jag kände mig missunsam och avundsjuk, jag menar vad hade den personen som skrev skrytinlägget gjort bättre än jag? Varför gick det så bra för dom men inte mig? Jag blev en gnutta bitter och hade svårt att följa vissa människor på facebook. Här någonstans insåg jag att det inte funkade, jag åkte från tävlingar och grät och det kändes som att inget vi gjorde dög. In i mitt liv kom mental träning! Jag har läst böcker, bloggar, funderat, skrivit och nu känns det som att jag verkligen börjar komma tillrätta med det! Känslan i sig finns kvar, undantaget nu är att när jag ser ett sånt inlägg på facebook med någon som uppnåt något jag drömmer om så tänker jag istället "Varför inte jag OCKSÅ?". Ni kanske tycker att det där också inte är viktigt, att det är samma destruktiva tanke, men icke! Nu kan jag genuint glädjas med andra utan ett uns svartsjuka eller missunsamhet - istället blir jag bara mer taggad på att OCKSÅ få stå där och ha uppnåt samma mål! En bra mycket mer konstruktiv tanke om ni frågar mig. Och vet ni det bästa? När jag hör om någon som är missunsam gentemot mig, någon som snackar negativt om mina prestationer eller försöker trycka ner mig för att höja sig själv, ja då tänker jag att dom helt enkelt inte hittat sitt OCKSÅ än. Just nu är dom på ett mentalt ställe där de inte insett att man inte måste vara missunsam bara för att man vill vara på samma ställe som någon annan. Och vips behöver man inte fundera så mycket på vad andra tycker heller. Jag hoppas att ni har erat OCKSÅ eller att ni åtminstone tar tag i det nu. Sinnesro är en grundsten i välmåendet och att kunna glädjas med andra är något av det finaste som finns!
Idag var det dags för debut i klass 2 i heelwork! Nervöst är bara förnamnet, jag har haft den inplanerad som klass 2 debut sen första tävlingen, men livet kom emellan så träningen började på riktigt för bara ca 2 veckor sen. Det kändes lugnt tills vi stod där och skulle kliva in på planen, då plötsligt önskade jag innerligt att vi skulle tränat bra mycket mer än vi gjort! Lycka som brukar vara rätt miljötålig tyckte att den här var svår, hon blev rätt mammig (som märks på slutet när hon stjäl sig en puss ;-) ) och tittig. Hon var helt slut när vi skulle köra vilket ledde till en del ofokus och slarv vilket i sin tur gjorde att jag blev stressad och vi blev lite osynkade till musiken... Så som sagt, mer träning på det här, sen jäklar! Jag är dock jättenöjd, dom nya positionerna funkade fint och med tanke på den lilla träning vi fått till kunde jag inte kräva så mycket mer, min pärla! <3 Nöjd tollartjej och nöjd matte! Hon är nu uppflyttad till högsta klassen i alla sporter vi håller på med! Vi kommer dock stanna i klass 2 och satsa på diplom, få lite erfarenhet och träna in nya positioner till klass 3. Som jag skrev på facebook, det är inte ofta man tävlar hund med blommor i håret och vit spetströja ;-) Mot nya mål!
Jag har haft rätt låg motivation för lydnaden ett tag, eller snarare såhär - jag har varit sugen att träna men varje träning har känt "inte bra nog" och jag har avslutat träningen med en dålig känsla. Jag kände att jag behövde något för att få tillbaka motivationen, så av ren tur la Anna-Carin och Malin Karlsson ut att dom skulle ha tematräffar med fokus på olika moment olika gånger. Jag anmälde mig direkt till tillfällena med Zäta/inkallning och fjärr, de moment som jag har minst motivation för. Så här i efterhand borde jag kanske ha anmält till fler träffar även med andra moment, men det är ju lätt att vara efterklok... För ett tag sen var första tillfället med fjärr, några bra tankar som gav fin effekt direkt och vi fortsätter jobba så vi inte behöver skämmas på uppföljningstillfället ;-) Men så igår var det dags för tillfället med inkallningsstopp och zäta. Inkallningen är, och kommer förmodligen alltid vara, vår akilleshäl. Trots att tollaren inte fått göra en slät inkallning på säkert 2 år så tror hon ändå att momentet går ut på att springa så fort man orkar -> inte optimalt för bra stopp... Jag har dock hittat en metod som verkar funka skapligt, däremot blir det ofta ett par steg efter stoppet, efter lite tankar från Anna-Carin blev det dock bättre, jag ska se till att bli duktigare på att träna på momentet och inte ha en avig inställning - det kommer garanterat hjälpa det med! Och så zätat, Lycka har bra skiften och bra fotgående, däremot har hon liiite väl hög aktivitetsnivå vilket innebär att hon gärna är för inne i fotgåendet när jag ger kommando och det leder till felskiften... Malin tipsade om att använda mig av externbelöningar för att sänka aktivitetsnivån och få in Lycka i mer koncentration (dumt av mig att inte ha tänkt på det själv, jag har nog fastnat i att jag tror att hon behöver peppning hos mig för fotgåendets skull..). Det blev jättebra effekt i att hon väldigt många gånger gjorde klockrena skiften, jag fick däremot lite dålig känsla, det kände som att hon blev loj och släpade något i fotgåendet - Så då filmade vi och resultatet ser ni nedan - det kändes ju toppen!! Jag fick uppmaningen att filma zätat om jag känner att hon går ner sig, bara för att kolla: 1 - Stämmer känslan? Om inte fortsätt jobba! 2 - Om hon går ner sig, ta tag i det i tid för att hålla en balans med belöningarna! Jag åkte därifrån och kände mig rysligt stolt över superlusen, och det säger inte lite när det är mina 2 "hatmoment" vi tränat på hela kvällen ;-) Med bättre väder och ljusare kvällar blir det förhoppningsvis mer tränat, tänker anmäla till lite tävlingar också så kommer motivationen förhoppningsvis smygandes! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|