Stackars Lycka får inte göra mycket... Vi är anmälda till flera rallytävlingar och mot vintern hägrar HtM-tävlingar och även SM, så jag borde verkligen träna! Men motivationen infinner sig inte riktigt. När jag väl tar mig iväg tycker jag att det är roligt men just nu sitter det djupt inne att åka iväg. Som det är nu är det mest Jippie som får träna i köket medan Lycka får titta på. Hållbart? Inte det minsta!
Men snart börjar inomhussäsongen vilket jag tror kommer motivera mig lite mer, det här med att träna i mörker/kyla/regn är verkligen inte min grej ;) Och till heelworken håller vi på med ett nytt program, efter lver ett år med det gamla kändes det som det var dags. Jag har bestämt låt och har en plan, då var det bara träningen kvar... Men det tror jag kommer, om inte annat när jag klickat iväg anmälan och inser att jag bara måste - Den dagen kommer Lycka bli glad. Det sköna är dock att hon går en agilitykurs med min syster just nu, så hon verkar rätt tillfreds trots mina tillkortakommanden. Ska gå och kolla om motivationen ligger kvar i sängen, god natt! :D Det har varit mycket diskussioner på sistone gällande sociala medier. Det handlar i stort om två delar, hur det skapar prestationsångest och hur det finns människor som vill sprida negativitet och skriver tråkiga/rent elaka kommentarer. Prestationsångest, ja det är något spännande. Jag såg ett bra klipp på Facebook igår från en psykolog som pratade om att jämföra sig med andra människor. Han sa helt enkelt att alla gör det till och från och det är helt normalt, även om det verkar så - vem har ett helt perfekt liv med perfekta hundar som bara vinner? Jag jämförde massor för ett par år sen, speciellt när jag och Lycka hade en rejäl tävlingssvacka så kunde jag få rakt ont i magen över någon annans bild på hunden med rosetter, pokaler och högst upp på pallen. Konton som tidigare hade inspirerat mig gav mig mest ångest och jag slutade följa de flesta hundmänniskorna på Facebook. Det här var en period när jag från börjar var ganska "mentalt slut" och det kändes som att det gick sjukt bra för alla andra men aldrig för oss... När jag väl började må bättre så tog jag tag i jämförandet, bestämde mig för att jag inte ville må dåligt över det längre utan jag ville fokusera på min träning, lägga upp egna mål och framförallt ta till vara på att vi kunde tävla. Lycka var inte skadad, inte jag heller. Vi kunde ju vara med, och bara det är ju något att vara tacksam över. Jag känner att nu har jag kommit till en punkt där jag slutat jämföra mig och Lycka med andra, ingen annan har våran resa så ingen annans resultat kan jämföras med våra! Det är sjukt svårt, och har man svårt för den delen av sociala medier tycker jag att man ska rensa bland dem man följer, och jobba på sin egen mentalitet i första hand. Nu följer jag nästan alla konton igen och använder dom som inspiration, tänker "heja dom" för mig själv och gläds med andras framgångar istället för att se det som ett hån mot våra motgångar. Jag gläds med andras framgångar istället för att se det som ett hån mot våra motgångar Nu när jag har Jippie kommer jag säkert få börja lite på ny kula. Det är ju med Lycka jag är lärt mig vara trygg i vilka vi är som ekipage. Med Jippie blir det något nytt. Dels för att hon är en annan ras men framförallt för att jag inte riktigt vet vilka vi är. Men varje gång jag sett ett klipp på valpar i ungefär hennes ålder som kan allt och lite till (känns det som) så kan jag ändå använda mina verktyg till att inte jämföra och faktiskt se våran resa som just vår, där får ingen annan "inkräkta".
Den andra delen jag tog upp i början, den om människor som sprider negativitet... För det först blir jag lite mörkrädd över folk som spyr ur sig fel när folk lägger upp träningsfilmer på fb, med det sagt skulle jag aldrig lägga upp ett klipp i en hundträningsgrupp och be om tips ;) Jag tror att man måste vara smart här. Jag är ganska selektiv med facebookvänner, jag har bara folk som jag känner och sådana som jag åker lite inspirationssnålskjuts på. Har någon tagit sig friheten att vara negativ i mina inlägg har jag sagt ifrån eller helt enkelt rensat vänlistan. Jag är väldigt aktiv på framförallt Facebook men även instagram, men jag brukar faktiskt aldrig råka ut för tråkiga kommentarer. Jag kommer ihåg när jag skulle köpa Lycka för 5 år sen, jag skrev inget på sociala medier förrän hon hade flyttat hem, jag var helt enkelt rädd för att få negativa kommentarer - men de kom aldrig. Nu när det var dags för Jippie skrev jag ut lite över en vecka innan jag hämtade, direkt när jag hälsat på och visste att det var min Jippie. Dels var jag rätt säker att min fina vänskara inte skulle ha något negativt att säga, sen kände jag också att om någon "tyckare" kommer så klarar jag av att ta det. Men denna gång var det också bara positiva och påhejande kommentarer. Som med mycket tror jag att det mesta av sociala medier ångesten sitter hos en själv, och är man bara villig att jobba med det kan man göra en sjuhelsikes mental resa och bli starkare på kuppen! Och hörrni, om ni har en energitjuv i vän/följarlistan - tryck bara på blockera och känn hur tyngden skjuts iväg från axlarna! Jag har planerat att Jippie ska få ha en fjärrdirigering med låsta framben. Mest för att det är kul för mig att prova något annat, sen tycker jag också att det är snyggt och jag har en känsla av att det är mindre risk för låsningar.. Vi får se.
Men så idag bestämde jag mig för att lära Jippie att sitta och ligga på kommando, sitt har vi bara tränat med godislockande och egentligen mest vid sidan. Ligg har hon knappt tränat alls annat än ett shapingpass för en dryg vecka sen. Hur som haver så bjöd hon på fina lägganden när jag tog fram klickern och jag lade på ordet ligg, när vi sen skulle träna på sittet bjöd hon varje gång på snygga bakåtsitt... Vad tusan Jippsan vi har ju bestämt låsta fram! Oh well, allt kan ändras men för nu fick jag mig lite huvudbry ;) Idag har vi tävlat rally! Tyckte det var lyxigt att kunna tävla på klubben som ligger bara 10 minuter hemifrån. När det sen visade sig vara samling först efter lunch blev det bara bättre. Första banan kändes som att det kunde passa oss, undantaget att första skylten var ett konskick med ett agilityhinder i linje bakom... Det har gått troll i våra konskick och med Lyckas nya agilitykarriär såg jag framför mig hur det skulle gå åt helvete. Men se konskicket satt som ett smäck och resten av banan också! Hon var så engagerad, fokuserad och med mig. Jag klev av banan och har aldrig varit så nöjd med en rallystart, för inte nog med att känslan var fantastisk så hade vi nog klarat oss utan några direkta avdrag. Det visade sig att vi fått 99poäng och en delad förstaplats. Hurra! Ganska raskt var det dags för start nummer 2. Banan kändes svårare men rolig, jag trodde den skulle passa oss även den. När det var dags för uppvärmningen tyckte jag inte att Lycka kändes lika på som tidigare. När det väl var dags kom vi ungefär halva banan, vid det laget hade hon haft sega sättanden, tappat fokus på något ställe och dessutom rivit ett hinder... Jag bestämde mig för att köra fram till konskicket och belöna det som är en svaghet. Tyvärr blev det inget klockrent skick utan hon tog sikte på skylten bakom... Jag tog tillbaka henne, skickade om och så tog jag fram leksaken och vi kampade av planen. Det kändes bättre för framtiden än att mala på (som jag alltod säger, på dagens tävling lägger man grunden för nästa). Vet inte om det finns något att skylla på, ibland blir hon bara så att hon inte riktigt vill och jag har vant mig vid att hantera det, sen kan också förmiddagens bus med Jippie tagit på krafterna ;)
Hur som har jag anmält till fler tävlingar under hösten, laddad som tusan på mer rally! Även om vi kanske borde prioritera HtM nu inför SM... Det löser sig! :) Ja, lilla Jippie har blivit 12 veckor. i helgen så var livet väl spännande när hon plötsligt blev riktigt dålig i magen, hade feber och väldigt nedsatt allmäntillstånd. Efter en hel dag på strömsholm, några dyra undersökningar och dropp blev hon sitt pigga glada jag igen. Magen var fortsatt ur balans ett par dagar men nu är hon helt återställd. Hemskt skönt att det inte var värre än så, plånboken klagar däremot lite, det är inte billigt att vara sjuk när man är hund... Men som sagt, nu är hon bra och tillbaka på banan. Hon fick fira sin tolvveckorsdag med att vara med mig när jag höll lydnadskurs, hon fick träna lite och så fick hon en ny sele så hon skulle matcha storasyster. Matchande flätat koppel med pärlor hade jag ju redan ordnat från Ylva som gjort även Lyckas koppel ~ Mäkta fina är dom numer på promenaderna <3 Dagen efter 12-veckorsdagen (alltså igår) var jag iväg för att träna med Lycka som ska tävla i helgen passade jag på att träna med Jippie. Eftersom det var väldigt mycket folk, hundar och allmän störning gjorde vi bara lite små enkla grejer. Men bara det att jag lätt kunde bryta henne när hon siktade in sig på att springa och hälsa på alla nya kompisar hon ville skaffa tycker jag är jättestort. Lycka var inte direkt så....lyhörd som liten ;) Att hon sen dessutom ville träna med mig och gjorde det glatt och engagerat känns lovande för att vi lyclats få till något av en grund att stå på under de första veckorna! Skulle så gärna vilja hitta en rolig och matnyttig kurs att gå med henne. Men tillsvidare ser jag fram emot december då vi ska följa med en kompis på en träningsdag för min favoritinstruktör :D
Vi jobbar vidare! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|