LyckaJa Lycka... Vi gjorde några HtM starter i början av året men lyckades inte ta det sista åtråvärda certet. Sen bestämde jag mig för att satsa på Rallyn, lägga fokus på att kvala till SM, och precis innan första tävlingen vi var anmälda till så blev Lycka sjuk. Som dom flesta säkert vet vid det här laget så har hon Addison, det innebär att efter diagnosen går hon på daglig medicinering och får inte delta på tävlingar. All tid sedan diagnosen har gått ut på att hitta rätt dosering av medicin och se till att hon mår så bra det bara går. Det har varit lite upp och ner och vi har testat oss fram. Nu har vi bytt medicin sedan ca 1 vecka samt gått ner i dosering och jag tycker att hon är gladare än på länge, ligger inte lika mycket för sig själv utan är gärna med mig och Jippie mer och myser och busar - känns hemskt lovande och jag hoppas verkligen att det får fortsätta så här! <3 JippieEfter Lyckas diagnos kände jag mig så otroligt glad att jag hade Jippie, om jag inte haft mitt lilla framtidshopp när alla framtidsplaner med Lycka skrotades vet jag inte riktigt vad jag skulle gjort. Vi började 2018 med att gå kurs för Världsmästaren Valentina Balli och även om det var tufft med den kursen (ärligare människa har jag nog aldrig mött!) så fick jag med mig väldigt mycket bra tips! Vi har även gått några heldagar för Niina Svartberg som vanligt och lyckades också få bokat en privatlektion med Michelle Holmlund. Michelle har verkligen varit ett fantastiskt bollplank när jag stötte på patrull med lydnadstävlandet i somras och jag är så oerhört tacksam för det! Hoppas på att få till fler träningar för henne under kommande år! Och så tävlandet... Jippie utvecklade under våren en osäkerhet runt andra hundar, eller typ en osäkerhet blandat med vallbeteenden. Detta gjorde att om andra hundar tränade runt oss så kunde hon inte fokusera utan ville rusa fram dit eller så bara låste hon sig på det och levde rövare. Jag undrade mer än en gång om vi någonsin skulle lyckas komma ut på en tävlingsplan eller om det var lika bra att ge upp. Nog har det inte varit spikrakt men vi har uppnått så mycket som jag knappt en kunnat drömma om! I våras tänkte jag att jag skulle vara nöjd om vi i alla fall skulle lyckas med en startklass i år. Jag anmälde till en träningstävling i rally och efter att den gått oerhört bra (med tanke på rörig miljö/fokus) så bestämde jag mig för att anmäla till en startklass. Efter det har det rullat på, vi hade en dipp i slutet av sommaren när vi skulle testa på klass 1 men det har vi jobbat med under hösten och tävlingen igår var ett fint kvitto på att vi är på rätt väg! Jippie har sedan tävlingsdebuten i slutet av Maj lyckats med: Uppflyttningspoäng i startklass 1:a pris i klass 1. 3 x Kvalificerande i nybörjarklass rallylydnad = RLD N 3 x Kvalificerande i fortsättningsklass rallylydnad = RLD F 3 x Kvalificerande i avancerad klass rallylydnad = RLD A Och utöver rosetter och resultat har hon utvecklats så fint, det känns verkligen som att vi börjar bli sammansvetsade och jag längtar, längtar, längtar efter vad mer vi ska få vara med om! Lyckas diagnos har både gjort att jag mer uppskattar att Jippie är frisk och mår bra, att vi faktiskt har möjligheten att drömma, tävla och sikta framåt! Men det har också gjort mig livrädd att det ska hända något med henne också, att jag måste skynda mig för att hinna med så mycket som möjligt innan något oundvikligen går snett... Inte det lättaste att hantera. Mitt käraste minne från i år är när vi åkte på en bilresa ner genom Sverige med Josefine och Siri, vi tältade och det mesta som kunde gå åt skogen gjorde det. Men det var så himla mysigt att tälta med hundarna och att ta dagarna som de kom, det bästa var dagarna på Öland med massa bad i det ljumna havet, galna hundar som sprätte sand överallt och bara alltigenom fantastiska dagar! Tack!Avslutningsvis vill jag bara säga ett stort tack till alla som både hejar på oss via sociala medier och alla som hjälper oss med allt från att bolla tankar till träningar och allt däremellan! Känner mig så oerhört tacksam för att jag är omgiven av så mycket positiva och stöttande människor, både vänner och sådana som jag knappt känner, tack!
Ja att lyckas ta ett förstapris i lydnadsklass 1 är väl inte århundradets bedrift direkt, men det känns nästan som det. Jippie har, som jag skrivit om förut, haft bekymmer med störningar. Vi gjorde två försök på klass 1 i somras men båda dom tävlingarna var kvitton på att hon inte riktigt var redo för så svårt. Efter en gnutta övertalning kom jag fram till att vi skulle ta ett litet tävlingsuppehåll. Vi har alltså inte tävlat lydnad sedan i somras utan istället sett till att träna, på svåra och roliga grejer, få in ett helhetskoncept, ordentliga transporter och framför allt se till att få större ansvar på hennes axlar. Det har varit en riktigt givande träningshöst! Såklart blev jag då sugen på att testa på tävlingsvingarna igen. Idag var det en dubbelstart i Gävle så den anmälde jag, då skulle vi ju ha en chans till om något skulle strula. Väl på plats var det en lite speciell ingång då man skulle genom lite korridorer och uppvärmningen gjordes i rummet där alla tävlande satt och väntade - trångt och halt golv... Undrade om Jippie skulle falla redan på uppvärmningen. Men så när det var dags att värma upp kändes det hur bra som helst, hon var helt fokuserad på mig och verkade inte bry sig om varken hundar eller folk! SÅN JÄVLA VINST SÅ NI FÖRSTÅR INTE! Det fanns ingen möjlighet att värma upp i hallen utan man gick rakt in på planen, men de var schyssta och lät alla som ville kolla in hallen lite, så den chansen tog vi och jag gick ett minilitet fotgående innan jag gick till startpunkten. Efter det rann det bara på. Hon var lite het och på grund av det trängde hon och slarvade med ingångarna... Men inga som helst problem i övrigt! Jag var lite nervös över rutan, inte först men det var många som hade problem med den. Som ni kan se på filmen är rutan diagonal och det är stora markeringar på mattan som hade förvillat flera hundar. Jag var alltså lite nervös när jag ställde upp för rutan men jag kände att hon borde fixa det. Hon skötte hela sitt jobb galant, jag behövde inte påminna, tjata eller kämpa - vilken känsla! Hon tog de tävlingsmässiga belöningarna jättefint, skötte transporterna och var sen med och redo inför varje moment. En helt otrolig skillnad från i somras! Nu har jag klippt bort transporterna från klippet för att spara tid, men kan hända att jag klipper ihop en film av bara dom och lägger ut på instagram (@lycka_jippie), om det finns någon nörd som uppskattar sånt lika mycket som jag gör ;-) Jag har sagt länge att jag ska bli bättre på att njuta av framsteg och delmål, men nu bara längtar jag efter att anmäla till en klass 2 och satsa vidare. Planen för 2019 är lagd och jag känner mg så redo! Men först ska jag njuta, minst 24 timmar, sedan drar vi upp ärmarna och börjar slipa på klass 2 momenten! Efter att ha pratat lite med en kompis har jag funderat över det här med att sätta mål. Med Morris och med Lycka i början hade jag alltid mål för varje år, det var i princip uteslutande resultatmål, alltså en merit vi skulle uppnå under året. Eftersom insåg jag att målen inte påverkade så mycket, de blev mer en diffus plan men jag hade inget missilfokus för att uppnå dom. Sen slutade jag med mål för det kändes inte som någon vits, ja förutom de "livstids-mål" som jag har haft på varje hunds sida här på hemsidan.
Nu funderar jag på om jag kanske ska ta och sätta några mål för 2019 för Jippie. Både resultatmål och mål byggda på mjuka värden så som samarbete, fokus etc. Kanske något drömmål? Rimliga mål? Mål bara för lydnaden eller även för rally, vallning, annat? Behålla dom för mig själv eller dela med mig? Hur gör du? På vilket sätt hjälper det dig framåt/att utvecklas? Jag tänker att det är det viktigaste, om jag bestämmer mig för arr sätta några mål så ska jag också göra upp en ordentlig plan, inte bara ha det som något jag skrivit men som inte betyder något - Riltiga mål med en gedigen plan! Jag tycker att hon har haft ett suveränt första halvår på tävlingsbanorna och hon har utvecklats som tusan under hösten, men på något sätt svårt att utvärdera utan att veta vad målet eller planen var? Japp, nu är röntgen överstökad för Jippie... Jag kunde inte röntga Jippie precis när hon fyllde för hon var så himla ranglig och slapp i kroppen, sen väntade jag på ett löp som aldrig kom, efter löpet ville jag vänta minst två månader. Sååå, i måndags blev det äntligen dags! Jag tog en semesterdag feån jobbet och passade på att ta prover på Lycka. Som alla mina vänner vet har jag haft hemsk ångest inför röntgen. Jag har haft sådan himla otur med skador och sjukdomar på mina hundar så jag var så fruktansvärt säker på att Jippie inte skulle bli friröntgad (inte för att jag hade sett några tecken som styrkte den känslan...). Väl på plats hos kliniken tyckte Jippie att det var himla festligt, massa kompisar (men hon blev lite orolig över en hund som var ledsen), en drös människor att gosa med och ett rent äventyr! När det var dags att sova tog hon en stund på sig, precis sol när hon blir trött hemma försökte hon leka sig pigg. Till slut somnade hon och sov djupt... Höll lite på andan, inte så det var farligt men nog mycket för att hennes matte skulle få panik. Får alltid lite panik över att söva mina hundar, inte bara över risken utan för att det känns som att dom inte lever, tycker det är väldigt obehagligt faktiskt. Duktiga tjejer på röntgen gjorde att själva bilderna var tagna i ett nafs. Fick kika på bilderna och tyckte höfterna såg ok ut men tyckte mig se en skugga på ena armbågen... Bad dom mejla bilderna så jag skulle kunna kika noggrannare sen. Och om hon var seg att somna var hon segare på att vakna... Ville såklart inte lämna henne i bilen när det var dags att gå in med Lycka så Jippie fick vara med, Lycka tyckte nog att hon var lite konstig och försökte dra igång henne och leka. Vi var som sagt och röntgade i måndags, redan idag låg resultatet ute vilket såklart är väldigt snabbt av SKK! Men inte snabbt nog, har kollat hunddata jag vet inte hur många gånger, åven vaknat mitt i natten och kollat, man vet ju aldrig... Har även tjatat hål i huvudet på mina vänner som ställt upp och lyssnat. Men så kom det i morse, HD B, ED 0, Jippie är alltså fri från dysplasi och pålagringar och är fit for fight! Jag tror knappt på att det faktiskt gick bra, men det sjunker väl in snart... Ikväll firade vi med lite lydnadsträning, vad annars? ;-)
Även Lycka fick fint resultat på sina blodprover! Hon har dock gått upp en del i vikt sedan vi ökade på korrisonet i somras, vi ska testa på att gå ner i dos samt byta preparat (om jag lyckas få tag på det) och hoppas att det ska hjälpa. Det är svårare än det ser ut, ja det här med att tävla med hund alltså. Jag har, så länge jag tävlat med hundar, alltid haft svårt för det här med att jämföra mig med andra. Oavsett om det gått bra eller dåligt för mig. När det gått dåligt tänker jag "Men hur svårt kan det vara, ALLA andra klarar det ju" och när det går bra tänker jag "Äh det betyder inget, vem som helst skulle kunna klara det här". Nu hittade jag något som vetenskapligt beskriver fenomenet. Det är något som kallas Dunning-Kruger-Effekten:
"Dunning–Kruger-effekten är en kognitiv biassom innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra." Jag började fundera på det nu efter att ha tittat på lydnaden på mässan, jag satt bredvid ringen med min kompis och drömde om att kunna tävla där med Jippie. Jag inser förstås att det är svårt, att det kräver mycket träning och att vi kanske trots allt ändå inte kommer bli redo för det, någonsin. Så började jag tänka i banorna "Vad tusan, ALLA andra kan ju" och jag tror att problemet är att de duktiga ekipagen som tävlar där fick det att se alldeles för enkelt ut, de gör det så lättsamt och glatt att man luras till att tro att det faktiskt vore en walk in the park så att säga. Efter att ha insett att det nog är därför jag klankar ner på mig själv för mycket, det stämmer faktiskt inte att just "ALLA" klarar av att tävla lydnad på den nivån eller på mässan, så insåg jag att jag måste sluta se det så. Istället se det helt konkret vilket jobb det ligger bakom alla fina prestationer och istället se det som en rejäl morot att själv få tävla högsta lydnadsklassen med någon som ser på och tycker att det ser lättsamt och okomplicerat ut, DET får bli mitt nya sätt att se det! Men i och med det måste jag också vara schysst mot mig själv åt andra hållet, inte heller "undersälja" det vi faktiskt lyckats med. Så jag tänker ge både mig och Jippie en klapp på axeln, säga bra jobbat till oss för rallyframgångarna och framför allt en rejäl klapp för den fina utvecklingen vi fått till under hösten, som jag hoppas är en fin grund för att nästa år komma lite närmre målet med att tävla klass 3 på ett lättsamt och oansträngt vis. Så, ALLA lyckas inte med allt vi lyckas med. Och det vi lyckas med är faktiskt lyckanden, inget man bara viftar bort. Heja oss! Obs! Vad jag menar är inte att man ska jämföra sig eller se det faktum att andra inte lyckats med det vi lyckats med som något särskilt att lägga värde i. Vad jag vill få fram är oavsett vad andra lyckas med eller inte så är det vi gör värt detsamma för mig/oss, att någon annan lyckas bättre gör inte vår prestation sämre och att någon lyckas sämre gör den inte bättre. Det vi uppnår är detsamma oavsett :-) Ja det här första kollaget sammanfattar vår start i rallyns avancerade klass igår... Jippie pendlade mellan tokfokus och het som en atombomb (kolla svansföringen liksom!) och ofokuserad och "utåtriktad". När hon tappade fokus och jag jobbade för att hämta in henne i bubblan igen blev hon som sur på mig och skällde... Nä någon toppenkänsla var det inte! Jag fick slita varje steg med att antingen hålla henne i schack eller att jobba för att hitta tillbaka till fokus. Mitt i banan sa jag högt till mig själv "Men herregud!". Ja det var minst sagt en intressant tävling, jag kom ut efteråt och sa till min syster som var med och supportade att om vi klarar oss så blir det verkligen på gränsen. Överraskande nog fick vi hela 88 poäng, något generöst av domaren men jag tackar och tar emot, ibland ska man få stå på den sidan också och inte bara få oförtjänt lite poäng ;-) Ja för även om känslan var lite småtråkig så får jag nog inse att dels var miljön lite för svår, och dels så får jag nog hitta en bättre balans när det kommer till rallyn, jag tror helt enkelt att det blivit för "enkla" övningar med för hög utdelning, så med bättre balans där kommer hon nog kunna landa. Just nu är jag bara (hur overkligt det än känns!) väldigt glad över nya titeln och det faktum att lilla, lilla Jippie Långstrump nu är en mästarklasshund. Hon är alltså i högsta klassen i en hundsport och får nu börja tävla om cert och möjlighet till championat - hur tusan gick det till? Foto: Liza Johansson
|
Archives
February 2020
Kategorier
All
|