Idag skulle våran lilla träningsgrupp ha en heldag med lydnadsträning, en träningskompis fick förhinder på grund av en tråkig anledning - så är det ibland, livet måste få komma emellan... Kvar var vi 3 stycken (med 7 timmars träning inbokad!) så vi hann med allt och lite till men åkte ändå hem någon timme i förväg. Vi var i nya träningshallen i Kungsängen. Jag hade ingen koll alls på vad det var för ställe men det är ju alltid kul med nya platser! Det första som slog mig när vi kom in i hallen (förutom att det var fräscht och fint och det fanns en stor spegel = ) var underlaget, det var en så kallad matting matta. Jag kände mig lite skeptisk över det fenomenala greppet, jag visste inte om jag skulle våga köra några snabba stopp eller om det skulle bli för stumt. Förvånande nog var det hur bra som helst!! Lycka gillade det och sprang på som tusan (som hon annars sällan gör inomhus, hon springer alltid fort men nu lade hon i femmans växel så att säga) och fick till riktigt fina stopp! Positiv överraskning.
Sen måste jag faktiskt ge en eloge till dom jag tränar med (det gäller inte bara dagen utan alla träffar)! Det är högt i tak, opretentiöst, alla delar med sig och engagerar sig fullt ut i varandras träning. Man får gott om konstruktiv kritik men känner sig aldrig "utsatt" och man behöver aldrig försvara sin träning. Precis som det ska vara! De här träffarna ger mig och Lycka så otroligt mycket och jag är väldigt tacksam över att vi får vara med i den fantastiska lilla gruppen! Trött Lycka redo att åka hem. Årets motto :-)
Dag 4 på nya året och jag har redan misslyckats med mitt nyårslöfte... Okej, det kanske är väl drastiskt, men lite åt det hållet är det faktiskt.
Igår var det lydnadstävling i Fagersta, jag hade inte tänkt tävla utan vi skulle slipa moment fram till en tävling i mars. Men så slog det mig, tänk om den fina attityden på tävlingen i Kungsör bara berodde på att hon kände sig trygg på hemmaplan, så jag efteranmälde till Fagersta. Jag ville alltså bara få ett kvitto på att "hjärnspökena" verkligen var på väg bort. Sen såklart, om hon gjorde alla momenten ok (som hon verkligen kan) så skulle vi även kunna börja året med ett förstapris och på så sätt träna elitmomenten helhjärtat. Ja så var det tävlingsdags - Fina gruppmoment och underbart härlig attityd, lite undanmanövrar i stegförflyttningarna men inget som lyste igenom i resten av momenten. Men så en massa misstag, delar som vi inte tränat på, på väldigt länge på grund av problem i momenten och för att vi har fokuserat på attityd senaste halvåret. Allt hon har svårt för klarade hon fint, men lätta saker (som såklart inte är lätta om man inte repeterar nog ofta) fallerade. När jag var inne på planen var jag jättenöjd, efteråt var jag nöjd (mest irriterad på mig själv som i febrigt tillstånd fumlade bort en hel del poäng), och framför allt galet positiv för framtiden - för första gången på väldigt länge känns det som att vi ser ljuset i tunneln! Jag började planera för någon ny tävling, inte alltför långt bort i framtiden men ändå nog långt borta för att hinna bryta ner och reparera alla moment. Och så kommer vi till idag... Idag känns det som ytterligare ett misslyckande i raden av misslyckanden. Ska det verkligen vara så här svårt? Är det dags att ge upp? Vad gör jag för fel? Vad förstår jag inte? Varför kan inte vi? Jag tycker ju att lydnad är fantastiskt roligt, men bortsett från att jag älskar att träna med Lycka, kan jag faktiskt inte komma på varför just nu... Och då kan man lika gärna syssla med något där man inte behöver känna sig otillräcklig... Nu ska jag samla lite energi och byta sjukstugan mot den soliga skogen en stund, då blir nog hundarna nöjda i alla fall och det finns nog inget bättre ställe för att tänka igenom saker. |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|