Det finns ingen logik i att jag skriver det här blogginlägget nu, jag borde egentligen vänta och låta det sjunka in innan jag överanalyserar och målar fan på väggen. Men med det sagt känner jag att jag måste ventilera och få det här ur mig, sen får jag väl kanske inse om ett par dagar att det var förhastat.
För dom som inte vet så fick min och Lyckas lydnadskarriär en minst sagt knackig start när jag i klass 3 trampade henne på svansen (eller egentligen inte utan stod på hennes päls så hon "satt fast") i stegförflyttningarna i fria följet. Något som inte verkade vara en alltför big deal där och då men som skulle visa sig vara något av en katastrof... Efter det ville hon nämligen inte vara med på tävling, hon blev rakt ut rädd för mig. Vi har nu jobbat på det och jobbat på det, och nästan exakt 2 år senare kände jag att jag kunde säga att hon kommit över det, nu på våren och under sommaren har hon känts riktigt glad, positiv, engagerad och inte det minsta påverkad i stegförflyttningarna. Så förra helgen på U-SM, i vårat heelworkprogram har jag stegförflyttningsliknande moment med, och så kliver jag på hennes tass.... Där och då kändes det inte som någon större fara, hon verkade skaka av sig det och fortsatte glatt. Idag var det tävling på hemmaklubben, vi tränade häromkvällen och det kändes suveränt, nu var det dags att ta cert. Men nä, när vi kom till stegförflyttningarna var det som att spola tillbaka tiden 2 år, Lycka ryggade undan för mig och ville inte vara med mer. Jag inser att man kan tycka att det är fjantigt att haka upp sig på, men känslomässigt har jag 2 års slit, misslyckade tävlingar bakom mig, och inte minst minen på hennes ansikte - hon är rädd för att vara där med mig. Självklart gick jag ut direkt efter för att belöna upp lydnads-stegförflyttningarna ordentligt, men icke, hon var lika rädd där. Och just nu känner jag bara att det får vara nog, jag orkar inte med det här igen. Ledsen hund vid sidan och grusade förhoppningar gång på gång är galet slitsamt både känslomässigt och för självförtroendet.... Jag fick tips från en vän på tävlingen att bara anmäla till ny tävling (anmälan går ut ikväll - yikes!) och ta revansch, bryta och belöna om det behövs eller bara naila det och ta cert (för även med rädd hund fick vi fina poäng idag, hon är verkligen en guldklimp!). Ett tips som ungefär 25% av mig vill följa. Resterande del vill ta tag i det där med knyppling och bara sluta hoppas på att det kommer gå bra. Jag vet att vi har gjort en massa bra i år, men det är ju lydnaden jag tycker är rolig på riktigt, det andra är bara sidan av saker. Och om lydnaden är körd känner jag inte att jag har lust med ett dugg faktiskt... Efter sommarens fina tävlingar hade jag höga förhoppningar på att det var nu i höst det skulle bli, vi skulle äntligen efter den här långa resan kunna gå ut i eliten och visa att vi verkligen platsar - nu känns det som att vi inte ens har rätt att kalla oss elitekipage. 2016 skulle ju bli vårat år? |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|