Jag skrev häromdagen att Lycka varit till veterinären. Det började för några månader sen att jag tyckte att hon hade väldigt dålig ork, att hon inte orkade med ordentligt varken träning eller promenader. Då tänkte jag att det förmodligen berodde på att hon vilat från träningen under vintern och att promenaderna hindrats av all snö. Så för ungefär en månad sen fick hon en riktigt läskig magsjuka. Allt bara vände i magen och till slut både kräktes hon blodblandat och bajsade rent blod. Vi åkte in till Strömsholm där hon fick vätska och ställdes på antibiotika. Inga prover togs dock. Efter magsjukan kändes hon väldigt trött och medtagen i ungefär en vecka. Men efter det har det ”gått utför”. Även om viljan för att vara med funnits så har hon inte orkat. Efter att ha varit iväg på något har hon sovit hela dagen efter. Vi var iväg och tränade lite trix och skulle sen låta henne ta årets premiärdopp i sjön men hon tog sig bara några få simtag innan hon stapplade upp på land och inte ville vara med längre. Ungefär där insåg jag att det här är inget som kommer gå över av sig självt utan något står inte rätt till. Förra veckan var vi till veterinären för en grundlig koll. Under den kollen hittades inget specifikt mer än svullna lymfkörtlar, något irriterad i munnen samt sår runt munnen då hon kliat sig. Utförliga blodprover togs dock för analys. Jag åkte därifrån livrädd att det skulle visa sig vara cancer… Några dagar senare hade provsvaren kommit tillbaka och i det stora hela visade de inget, förutom en oroande sak. Kortisolnivåerna var inte i fas. Det är ett tecken på att hunden har något som kallas för Addisons sjukdom. Vi åkte in till kliniken direkt efter samtalet för att göra det prov som kan bekräfta/utesluta sjukdomen. Prov togs och Lycka ställdes direkt på kortisonbehandling då sjukdomen obehandlad kan bli riktigt farlig, och better safe than sorry. Idag kom provsvaren som bekräftade att Lycka har diagnosen Addisons sjukdom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till diagnosen. Sjukdomen är fullt behandlingsbar. Det kan ta ett tag innan man träffar rätt med dosen men de allra flesta ”Addisonhundar” lever ett fullgott och långt liv. Sjukdomen gör dom känsligare mot stress men det ska kunna stävjas med en extrados kortison om man ska iväg på något som kan stressa hunden. Målet är också att hon ska klara sig på den specifika medicinen Florinef och slippa kortisonet bortsett från när man ger en extrados inför en stressig dag. Och jag ser redan nu efter 5 dagars behandling att hon är piggare och gladare än hon varit på väldigt länge! Men, för såklart finns det ett men. Även om hon kommer må toppen resten av livet, leva länge och vara pigg som vanligt, så kommer hon aldrig mer få tävla. Som det är nu finns det ingen möjlighet för hundar med den här diagnosen att få dispens för tävling. Medicinerna kan man få det för men inte sjukdomen – detta på grund av att de kan må dåligt av stress och tävling anses vara en stressande miljö. Jag är såklart tacksam att hon kommer må bra, tacksam att det inte var cancer eller något annat som skulle förkortat hennes liv. Men det känns ändå förjävla tungt. Alla planer och framtida mål är bara grusade. Jag kommer aldrig mer få tävla med den röda faran och det gör ont i hjärtat… Så småningom kommer det kännas som världens minsta bekymmer, men just nu är det en ack så stor sorg. Lycka, min älskade Lycka. |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|