Är det okej att göra något bara för att det är kul, njuta av något som inte alls är lika fint som alla flådiga instagramklipp, och faktiskt vara nöjd över något som inte är uppflytt/cert/förstapris/SM-kval? Ibland kan det kännas som att det är fult att säga att man är nöjd med något som inte är perfektion. Som om det vore helt orimligt att var nöjd med något så fjuttigt, "dåligt" eller oviktigt. Man ser de som lägger upp klipp i sociala medier på superfina saker med sin hund, men istället för att säga det så ursäktar man lite halvt och meddelar att det minsann finns saker att utveckla. Jag har gjort likadant! Hur kommer det sig, varför är det inte okej att vara nöjd med en fjärr trots att tassen flyttades lite, nöjd med vittringen trots att tempot var lite lågt eller nöjd med passet trots att någon annan säkerligen kunnat göra det bättre? Eller är det kanske så att man bara ursäktar för att förekomma eventuella dömande kommentarer eller blickar? "Ej högsatsande göra sig icke besvär" Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva (och dras med i!) det här fenomenet. Det är som att om man inte satsar på perfektion och mot SM, rankingtävlingar, etc. så borde man låta bli att satsa alls. Sen om man verkligen tycker det eller om det bara blir en effekt är jag osäker på, men det ligger i atmosfären så att säga. Det ligger en del i tiden att vara högpresterande och perfektionist. Och någonstans där på vägen blir prestationen det viktigaste. Du kan bara inte glädjas åt skitsaker för någon annan vann en viktig tävling igår, och man glömmer bort det där med att resan är en del av målet. Anledningen till att jag började fundera på det här var för att jag pratade med en kompis igår som konstaterade att hon sket i att det "inte är okej att vara nöjd/glad" och tänkte nu minsann njuta av alla sina framsteg, stora som små. Och jag kände att det är ju egentligen det jag gjort med Jippie. Jag har sedan länge konstaterat att vi har vår resa att göra, och den innebär andra svårigheter än andras. Jag har varit öppen med de problem vi har, och jag har skrivit ut kärleksförklaringar till henne de gånger hon klarat saker som egentligen är för svåra för henne. Senast igår lade jag ut ett inlägg på instagram för att fira att hon så duktigt klarat av att träna bredvid en agilityplan med galna shelties som körde och skällde för fullt, hon klarade det utan att gå i spinn, stressa upp sig eller tappa huvudet. Där och då kändes det typ som det största som hänt oss! Sen började jag fundera... Är det egentligen rimligt att bli så glad över det? Det är ju egentligen ingenting, många andra kan träna mitt i värsta sortens kaos utan att hundarna bryr sig... Jag får bara lov att konstatera att även om jag kanske hellre hade skrivit om hur vi snart skulle ut och jaga sm-poäng så är det inte där vi är, vi har annat att jobba på just nu. Och om jag inte kan glädjas och vara stolt över de framsteg vi gör, hur ska jag då orka fortsätta? Det måste få vara okej att existera utan att prestera. Det måste få vara okej att vara sig själv i första hand och eventuella meriter/prestationer i andra hand (eller kanske tredje eller fjärde). Det måste vara rimligt att man utifrån sina egna förutsättningar känner sig nöjd, utan att stirra sig blind på vad andra gör, vad man "borde" göra eller vad man "borde" uppnå. Det som samlar oss alla som tävlar med våra hundar är ju trots allt viljan att utvecklas och viljan att komma framåt/uppåt/vidare, men det måste ju inte innebära att man måste prestera på papper. I slutändan är man ju densamma, jag är samma person som står på träningsplanen i ur och skur och lägger ner massor med energi och engagemang, oavsett om förstapriset sitter eller ej. Mitt arbete och min ansträngning blir inte mindre bara för att det inte är perfekt. Japp, så får det bli, mer fokus på att existera och mindre på att prestera! Nu säger jag inte att det här är lätt... Jag är en sån person som lätt dras med, och på köpet får prestationsångest. Det kräver kontinuerligt arbete för att lyckas hålla sig på "sin kant". Och vet ni att det bästa sättet att klara av att hålla fokus borta från prestation och jämförelse är att omge sig av människor som den kompis jag nämnde, någon som man kan dela med sig av både små och stora mål, någon som skulle glädjas lika mycket åt ett SM-kval som en träningsframgång med en pytteliten detalj. Någon som pushar dig så långt du vill, inte lägger press på att du borde satsa mer eller högre. Att träna med någon som stirrar sig blind på prestation och där högst mål ska prioriteras och fokuseras på, det kommer inte leda till något gott om man inte vill dras med in i den hetsen. Om du är en person som älskar att fokusera på prestation är det så klart inget fel i det, men tänk på att det du gör påverkar andra. Även om du älskar att vinna kanske du inte måste påpeka senaste vinsten för den kompisen som jobbar på för att komma ut på tävling. Du kanske inte måste jämföra dig själv med andra högt och ljudligt. Och du som vill slippa prestationsprat - omge dig med människor som föder den delen av dig som du mår bra av. Och gör ditt bästa för att föda den delen hos andra! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|