Så... Jippie skulle ut på en kiss i regnet, halkar/snubblar på trappsteget ut och gör en krashlandning. Det har hänt ett par gånger att hon vurpat/krashat så jag tänkte inte mer på det. Förrän hon skulle gå därifrån och knappt ville använda ena frambenet. Panik är bara förnamnet! Jag kände igenom henne men kunde inte hitta något konstigt och hon verkade inte reagera på mitt klämmande. Jag tog upp den ledsna lilla valpen i min famn, gick in till soffan och hoppades att vila skulle hjälpa. Jag tänkte att om det inte är bättre efter att hon vilat så blir det poliseskort till djursjukhuset för röntgen och allt man kan tänka sig. Medan hon låg och sov på mig hann jag föreställa mig alla möjliga saker som kunde gått snett, operationer och rehab och och och... Så vaknade den lilla sjuklingen, ville ner på golvet och var helt återställd! Jag tvekar inte på att hon slog i benet/tassen och att det gjorde ont, men kanske fanns det inte riktigt fog för att vara blockhalt och skrämma upp sin stackars matte? Hon är lika pigg och glad som vanligt och vill leka/jäklas. Men lite i stillhet får det nog allt bli idag, för säkerhets skull.
Nu måste jag bara köpa en storpack bubbelplast att slå in henne i så ska det nog bli bra! För övrigt blir den lilla donnan 9 veckor idag! Vi kan ju konstatera att hon på en vecka lyckats stjäla mitt hjärta rejält. Jag kunde också konstatera att första gången hon inte fick en present sen hon flyttade hem var igår, annars har hon skämts bort av mig, mina föräldrar och mina fina vänner. Så kanske behöver hon ingen 9-veckors present? Vi får nog fundera lite på saken ;) |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|