Ja som rubriken lyder, tävlingsanalys och hjärnspöken…
I lördags var jag och Jippie iväg och tävlade lydnadsklass 2, det var vårt tredje försök i ordningen. De två föregående starterna har varit bra från Jippies håll men det har uppstått situationer vi inte varit nog förberedda på. Efter senaste starten i början av mars insåg jag att det skulle dröja ett tag innan det blev tävling igen, detta då Jippie har svårt för när det går flera planer samtidigt och tyvärr (för vår del) är det ett populärt upplägg här i krokarna. Men så kunde jag inte släppa det utan ville så gärna så gärna sätta förstapriset. Då bestämde jag mig för att bredda vyerna lite och kika på tävlingar även längre bort. Jag hittade då en tävling i Söderköping som när det närmade sig utgång av anmälningstid inte hade så fasligt många anmälda så en kvalificerad gissning var att de inte skulle tycka det var värt att ha flera domare och därmed skulle endast en tävlingsplan vara igång. Så, vi var alltså i Söderköping i lördags! Väl på plats lottades vi till startnummer 1, något som verkligen passar oss. Jag har alltid gillat att starta som nummer 1 och för Jippies del är det skönt att kunna värma upp innan någon annan börjat tävla. Vi värmde upp med lite tricks, en fjärr (som det gått troll i hela förra veckan och så även på uppvärmningen…) och en vittring. Sen var det dags att kliva in på planen. Jag tyckte att fotgåendet kändes så fruktansvärt dåligt, hon kändes inte med alls, tappade fokus i någon sväng och gick mest och tittade rakt framåt. Jag var säker på att det skulle bli en nolla och började fundera på vart det skulle passa att bryta, jag borde absolut göra det innan fjärren för att inte få med ett dåligt utförande i bagaget (den hade ju som sagt strulat hela veckan). Vidare till L:et, även där tyckte jag att hon tappade fullständigt i svängen och gjorde felskifte på sträcka två…skit… Men så efter L:et, var det som att vi hittade varandra. Jag valde att gosa med henne istället för vår burdusa tävlingsmässiga belöning och det var som om det var vad som behövdes. Efter det kändes hon helt med, moment efter moment rullade på så fint så, transporterna var glada och ”på” och hon var med i uppställningen inför varje moment. Någon form av missförstånd på apporteringsdirigeringen gjorde att hon gjorde ingången galet och vi halkade ner på 7,5 i betyg men i övrigt gick hon som en dröm! Vittringen som vi kämpat så med satte hon så när som på ett litet skutt i ingången och fjärren var en aningens långsamma skiften men de gjordes med fokus och distinkthet och belönades med en fin 10, så även den tjusiga rutan. Varför fjärren inte funkade utanför på uppvärmningen och inte heller hemma på ”skojträningar” men inne på tävlingsplanen i helt rätt format och uppstrukturerat är ganska intressant. På uppvärmningen försökte jag busa till det för att få en lättsam känsla men tydligen var det korrekthet som funkade. Det första jag frågade när jag hade belönat klart Jippie efteråt var om vi hade nollat fotgåendet, men nä, 7,5 hade vi fått. Herre gud tänkte jag, helt otroligt vilken generös domare ;-) Oh well, efter insatsen fick vi inga betyg på platsen eller helhet så även om jag tyckte att det borde räcka vågade jag inte ta ut något i förväg. När väl resultatlistan sattes upp visade det sig att vi fått 273 poäng och därmed var lilla Jippie Långstrump, hoppetossa nr 1, klass 3 hund! Jag gjorde en segergest, ett litet jämfotahopp och några glädjetårar brände i ögonen. Många gånger har jag undrat om vi kommer kunna lyckas med lydnaden med tanke på hennes svårigheter med andra hundar, men där och då kändes inget omöjligt! Jag känner mig väldigt laddad på att knyta ihop våra klass 3 moment till en vettig helhet och sen testa vingarna. Sommaren ska i det stora läggas på mycket störningsträning, fokusträning och hjälpa henne hitta lite mer trygghet bland okända hundar. Ja och det där med hjärnspöken… Jag trodde ju att fotgåendet var en 0:a, L:et en katastrof och det andra bra men inte så bra som hon kan. Så tog jag tag i att titta på filmen idag. Fotgåendet var inte alls någon katastrof förutom när jag tvekade på henne, 7,5 i betyg var helt fair, L:et var bra bortsett från att jag trodde att jag tappat henne i svängen men på filmen går hon där så fint tills hon blir störd av att jag blir osäker, och det var också på grund av det vi tappade inför andra sträckan. Resten av filmen är hon jättefin i transporterna, med i uppställningarna, trygg i stadgan och explosiv i reaktionerna. Miss i ingången på apporteringsdirigeringen men i övrigt gör hon ju allt precis som på träning – vad mer kan man begära? Nä jag blev lite less på mig själv redan där när vi klivit av planen, ännu mer nu. Fattar inte vart kämparglöden och pannbenet tagit vägen, varför var jag redo att ge upp så fort? Såg en klokhet på instagram igår ”Vi lär oss inget av att bryta”, det ska jag påminna mig själv om nästa gång jag känner för att ge upp på en tävling innan vi knappt ens hunnit börja! Jag får nog rätta det jag skrev innan, under sommaren ska vi jobba med störningar, fokus, trygghet OCH pannben! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|