Ända sedan jag bestämde mig för att lägga ner lydnaden med Lycka tappade jag motivationen för hundträning. Visst gjorde jag det ändå för att vi hade andra tävlingar inbokade. Men det var ju lydnad som var vår huvudgrej, rally och htm skulle ju bara vara små sidospår för att ha något att pyssla med när vi behövde en liten paus från lydnaden. Plötsligt höll vi bara på med sidogrejerna och det var inte där mitt riktiga intresse låg. Det är svårt att satsa tid och engagemang i något som man inte helhjärtat brinner för.
Sen kom Jippie in i mixen och genast kände jag hur mitt träningssug kom tillbaka, hur jag eftersom jag fick pyssla med lydnaden som jag älskar lätt hade ork till att träna även med Lycka och hennes grejer. Och det känns så himla bra! Jag finner mig själv titta på inspirerande filmer på både fb/insta och framför allt youtube. Jag kan inte titta mig mätt på alla härliga tränings- och tävlingsklipp. Idag blir Jippie 7 månader och jag bara längtar efter att få utvecklas med henne och få träna på alla svåra moment, få klura på lösningar och fundera på hur vi ska ta oss vidare! Jag inser att mycket kan hända som ställer till det, men jag väljer att tänka positivt, förutsätta att inget hemskt kommer hända på vägen. När jag funderar på framtiden är det bara med positivitet och förhoppningar! Möjligtvis galet naivt, men varför ha ångest över något jag inte kan kontrollera när jag istället kan njuta av resan? |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|