Min första tävlingshund Morris tog jag över som en omplacering när han var 1,5 år. Jag fick en hel del gratis i att han var väldigt följsam, hade mycket motor, tog alla sorters belöningar och hade fått en del fina träningsgrunder från sin tidigare matte. När Jag hade haft Morris i drygt ett år var jag helt biten. Jag ville bli sådär himla duktig som de andra var, de fantastiska människor som tävlade eliten (då var det bara lydnad som gällde) och SM. Jag insåg att med Morris kommer det inte gå. Jag skulle skaffa en valp, nu kunde jag ju mycket mer (i efterhand kan vi väl säga, nja det gjorde jag inte) och skulle få en chans att börja på ett blankt blad. Valet föll på en lite tollarfröken och hon fick flytta hem till oss hösten 2012. Japp, nu jäklar. Jag såg hela vår resa utstakad, vi skulle bli bland de bästa, tävla SM och vara sådana som andra skulle se upp till! Men så kom verkligheten ikapp, Lycka är fantastisk på många sätt och vår tävlingskarriär startade alldeles lysande, knappt 1,5 år var hon redo att starta lydnadsklass 3 och jag drömde om att vi nog skulle kunna tävla SM året därpå om jag bara lade manken till! Så... Vi startade två klass 3 men nesliga nollor men jäkligt fina moment och härligt samspel/attityd. På den tredje trampade jag henne på svansen efter att hon lämnat mig i fria följet, hon tog det som värsta sortens bestraffning och efter det började jag lappa ihop. I min outtröttliga vilja tävlade jag gång på gång för hon gick så fint på träning, men varje tävling blev hon låg och ledsen. Jag har belönat på otaliga tävlingar (i allehanda grenar) för att övertyga henne om att tävling inte är något hemskt. Spola fram ett par år så hände det igen, på en heelworktävling trampade jag henne på tassen och där kom problemet tillbaka med besked och smittade ner allt vi höll på med. Efter det fick jag lägga ner lydnaden på riktigt, jag lyckades inte övertala henne igen om att det är ok. I heelworken har det varit ömsom vin ömsom vatten, minsta lilla har påverkat och vissa tävlingar har hon gjort riktigt fint och andra har hon inte velat vara med alls. Vi kan säga som så att resan med Lycka har varit en känslomässig bergochdalbana för mig, jag har pendlat mellan att känna mig värdelös som hundförare/tränare och att känna mig jäkligt bra. Så igår, igår stod vi plötsligt och skulle starta SM. I och med att vi vann Ungdoms SM i somras blev vi direktkvalade. Uppladdningen bestod av att jag opererade bort blindtarmen och så fick jag göra nytt program i veckan för att orka med. Men skit samma, programmet bestod av saker hon kan. Vi börjar tävlingen och det känns bra, riktigt bra! Men så får Lycka syn på kulisserna, bestämmer sig för att det här är en sån där äcklig tävling där vad som helst kan hända (hon har även fått framrusande hundar till sig som skapat osäkerhet) och hon ville inte, hon tyckte det blev riktigt jobbigt... Jag funderade på att bryta men det skulle inte tjäna något till, hon bryr sig inte. Så jag tänkte att jag försöker stärka henne istället, peppa, tjoa och låta henne känna sig som en världsmästare efteråt. Vi kom sist, men vet ni, det gör absolut ingenting. För jag och hunden som jag funderade på att pensionera för 3 år sen tävlade ett SM tillsammans, vi avslutade med att ha skoj båda två och hon fick känna känslan över att vara bäst i världen. Jag förstår att vissa inte alls kommer förstå känslan, och jag hade själv inte fattat det (eller kunnat känna det) för bara något år sen. Men den här resan har gjort mig ödmjuk och jag är bara glad att vi faktiskt kan åka på sånt här tillsammans, att vi ens har möjligheten att få vara med på vårt lilla hörn med alla dom där fantastiska hundtränarna jag sett upp till så länge! Bilden här ovanför tog jag på prisutdelningen inne i finalringen. Jag blir alltid rörd över riktigt bra prestationer, så medan jag stod och snyftade åt de fantastiskt duktiga vinnarna som fick stå längst fram och njuta fällde jag även en glädjetår för oss. Jag hade enorma drömmar, drömmar som visade sig vara en aning för stora för oss. Men med våra förutsättningar var bara det här en dröm som blev verklighet, vi var där, vi var med! Även om vi skulle lyckas kvala till ett nytt HtM SM kommer jag inte tävla, vi har provat det nu och det räcker för oss. I framtiden kommer vi nog lägga all energi på rallylydnaden där Lycka verkligen trivs och är tillfreds, det räcker för oss <3
För vet ni, även om man måste lägga upp nya mål, revidera planerna och helt tänka om, så är det ok. Vi alla har våra egna resor, historier och faktorer - ingen annan kan döma vad som är godkänt eller inte, vad som är ens mål eller inte. Nu står jag i startgroparna på en ny bok, ett nytt blankt blad, min valp Jippie. Även om jag har stora planer och mål så hoppas jag att jag kommer lyckas hålla mig mer jordad och ödmjuk under vår resa - För det har min orangea läromästare visat mig! Tack till dig som tog dig tiden att läsa, hoppas alla dina mål och drömmar går i uppfyllelse! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|