Jag kommer från köket in i ett till synes orört vardagsrum.
Jag sätter mig i soffan för att ha lite fredagsmys med en film och chips. Plötsligt får jag en hundpuss, en hundpuss som luktar dill och gräslök, typ precis likadant som dom chipsen som står på vardagsrumsbordet... Vad hände Lycka?? Nu är Lycka "vuxen" och stor nog att slippa tråkiga ställbara halsband! Det var alltså dags för henne att få ett fint halsband med sitt namn på, och när jag ändå skulle sy ett till henne kunde jag inte låta bli att sy till Morris och Embla också. Det måste ju matcha! ;-)
Jag satte på en ny dos med frontline på hundarna och sisådär 2min senare slängde Lycka sig på rygg i mitt knä och smetade av sig hälften...
Jaja, nu kanske jag också slipper fästingar? ;-) Idag är jag på agilitytävling och tävlar med mammas hund Joker. Emelie (min syster alltså) är egentligen den som tränar och tävlar med honom men eftersom hon jobbar idag fick jag äran att åka.
Första loppet gick jättebra framförallt kändes det bra, tyvärr strulade slalomet ordentligt, och även ett flygande avhopp från gungan gjorde att vi fick hela 25 fel.. Andra loppet kändes inte alls lika bra då han efter första halvan av banan (som faktiskt gick fin-fint) tyckte att "nummerhattarna" och en snygg tjej var mycket roligare än att springa med mig = Disk med 3 hinder kvar p.g.a. vägringar på en tunnel, ett rent ut sagt megastrul som jag inte lyckades lösa upp. Idag är det bara agilityklass så Morris får helt enkelt vänta snällt tills imorgon när det är hoppklass och det är hans tur att gasa runt på planen! :-D Lycka är ganska oimponerad över agilityfenomenet, förarna låter bara arga och dom korkade hundarna bara springer runt runt och skäller... Tur att det finns småfåglar att titta på och köttbullar att försöka stjäla! ;-) Igår var det öppen träning på klubben så som vanligt tog jag med mig Lycka och Morris för lite träning. Jag började med Lycka, när hon var trött gick vi mot träningsväskan och vattenskålen för att vila. Då säger en klubbkamrat ”va mycket enklare än Morris hon är”, rent spontant reagerar jag Nej det tycker jag inte! Men så när jag kom hem började jag fundera på varför man uppfattar det så, och varför jag inte håller med… Morris jobbar för att förtjäna mitt samarbete. Lite så kan man se på det!
Den stora skillnaden som gör att jag tycker att Morris är enklare är den naturliga följsamheten. Med Morris har jag aldrig behövt jobba med följsamheten eller behövt motivera honom till att vara med mig och jobba med mig, det har han ”bara gjort”. Lycka har varit extremt självständig från dag 1! Gått iväg för sig själv på promenader, inte velat lämna ifrån sig leksaker och framförallt; om det inte har varit nog roligt eller nog bra belöningar hos mig så har hon knatat iväg och hittat på något roligare! De första 7 månaderna av våran träning har gått ut på att jag ska få henne att dels vilja samarbeta med mig, att det lönar sig att hålla sig till mig. Sen även en hel del med att tycka att det är helt okej att lämna ifrån sig leksaker för en ny repetition. Lycka har inte fått följa med upp på klubben för att träna bland hudar och folk eftersom det inte funnits någon vits, hon hade ändå inte velat jobba med mig utan hellre varit med alla andra eller sprungit ärevarv med sina leksaker. Men nu då, nu har hon en fin följsamhet, hon väljer mig framför andra människor och hundar, hon lämnar glatt ifrån sig sina leksaker för att träna mera. Så nu är hon ju faktiskt jämn med Morris i den aspekten. Alltså måste det bero på något annat!? En annan stor skillnad är att: Morris ser träningen som en ren lek, livet är en fest och behöver inte tas på särskilt stort allvar. Lycka är 100% (eller inget) fokus i träningen, hon har en ganska "seriös” inställning när hon tränar. Morris reagerar först och tänker sen, han är helt omöjlig att shejpa på grund av det men å andra sidan räcker det med en rätt placerad boll eller att jag visar nyfikenhet mot rätt håll för att han bara ska prova det, och efter 1-2 belöningar sitter beteendet! Det har sina nackdelar eftersom en felbelöning gör att ett pass måste gå till att rätta till det som blivit fel, men som sagt han är extremt lättstyrd! Lycka däremot tänker och analyserar, därefter reagerar hon. Här krävs det alltså mycket mer av mig. Jag måste se till att hon får rätt tanke inför varje uppgift/träningspass och jag måste veta vad som är rätt tanke. Det krävs många fler repetitioner och belöningar för att hon ska lära sig något, men när hon väl lärt sig så sitter det och ordet slarv finns inte i hennes ordbok. Jag tänker såhär, det är svårare att få in nya saker hos Lycka (hon är visserligen inte så gammal än heller!) men när det väl sitter så gör hon precis som hon lärt sig och utförandet blir oftast väldigt bra! För Morris går det väldigt fort att få in nya saker, men han kommer gärna med egna idéer och input i träningen vilket gör att han har lättare för att slarva och göra fel. Vad är då lättast? Jag vet faktiskt inte! Det finns fördelar och nackdelar med båda, men jag lär mig himla mycket av att ha två så olika hundar! Jag kan förstå att Lycka ser lättare ut eftersom hon är mer samlad och "allvarlig" när hon tränar till skillnad från Morris som leker sig runt på lydnadsplanen! Och det enorma jobbet med att få framförallt följsamhet och arbetsvilja tillsammans med mig syns ju faktiskt bara om man också har sett henne som hon var innan vi kom framåt! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|