Jag snubblade över en intressant tråd på facebook som Eva-Marie Wergård startat. Tråden handlade om användandet av en "NRM" No Reward Marker. Det är alltså när man har signal/kommando för när belöning ente kommer, något som jag (och många med mig) kallar för felsignal.
Det var en väldigt intressant diskussion där flera menade att signalen kunde bidra till att bryta ner hunden, få den att tappa motivation och initiativförmåga. Jag tänker inte återberätta tråden, men den gav mig lite tankeställare. Vad är mitt syfte med felsignalen? Fyller den det syftet? Är det rimligt att ge det som tips till kursare utan att djupare förklara funktionen och syftet? I lydnaden ska hunden kunna utföra momenten utan verbal stöttning/bekräftelse, den ska även om något går tokigt behålla attityden och vara redo för nytt kommando som kan rädda poängen. Om hunden ska jobba på länge och frimodigt när föraren är tyst tycker jag att det blir svårt att bara ignorera felen och helt enkelt låta bli att belöna, då öppnar jag upp för en eventuell besvikelse i helhetsträningen när belöning uteblir. Jag ser min felsignal som ett sätt att göra det lite mer svart eller vitt, hunden ska veta att om jag är tyst så är jag nöjd, skulle jag inte vara nöjd med något som kommer jag tala om det, på det sättet vill jag komma undan en hund som är orolig för att något är fel, eller som själv känner att om momentet inte går som vanligt så är det fel. Jag vill på det sättet undvika en hund som själv lägger värdering i sitt utförande utan som bara är fokuserad på mig, vara lyhörd på kommandon och vara frimodig och full av självförtroende. Jag tycker att jag har uppnått det med Jippie. Hon har aldrig blivit besviken om något gått snett på tävling, så länge jag inte sagt att det är fel så är det ju inte det. En annan aspekt med att ignorera fel och "bara" göra om är att när hunden ser arbetet som självbelönande så blir det ingen skillnad på rätt och fel. Jag använder ofta fortsatt arbete som belöning, t.ex om hunden inte gör högersvängen i fotgåendet som jag vill så felar jag och gör om, när hon klarar det så går vi vidare. Just det tycker jag bygger mycket jävlar anamma hos hunden och en känsla av att efter felsignal, då jäklar ska det sitta! MEN, med Lycka använde jag nästan aldrig felsignal. Med henne kunde jag till och med belöna felaktigt utförande bara för att värna attityd och engagemang. Att använda felsignal tror jag förutsätter att: 1 - Hunden kan hantera det 2 - Du har tränat det på ett konsekvent och schysst sätt 3 - Du ser det som just en felsignal, ingen korrigering. Jag ger bara tips om felsignal till elever med hundar som jag tycker kommer klara det, men jag ska bli noggrannare med att även förklara min tanke med det! Prestationsångest är ett ganska intressant fenomen tycker jag. Man lyckas på något sätt bygga upp ett scenario där ett lyckande skulle vara avgörande för andras godkännande. Som om man skulle bli hånad och förlöjligad om det inte blir ett lyckande, som om hela livet hängde på det. Det handlar ju dock väldigt sällan om andras förväntningar, utan det är någon föreställning vi har - att folk skulle bry sig så himla mycket om vad just jag gör, och vad jag uppnår. I själva verket är det ett väldigt påhittat scenario och i grund och botten hamnar det om att leva upp till våra egna förväntningar, till vad vi själva tycker att vi "borde" uppnå.
Anledningen till att jag tar upp det är för att jag och Jippie igår gjorde vår debut i lydnadsklass 3. Jag hade absolut lite prestationsångest innan. Träningen har känts bra och med det höjs förväntningarna och med det kommer prestationsångesten som ett brev på posten. Men innan tävling tycker jag att det är relativt lätt att stävja. När jag känner prestationsångesten komma smygandes vet jag att det beror på att jag fokuserar på fel skede, jag fokuserar nämligen på resultatet - alltså det som kommer efter utförandet! Så då kan jag relativt lätt stävja ångesten genom att helt enkelt fokusera på här och nu, byta ut tankar på resultat mot tankar på görande, tankar på hur momenten ska gå till, hur jag ska värma upp på tävlingsdagen etc. Igår var vi som sagt och tävlade. Vi hade lite otur för det kändes som goda förutsättningar för oss men precis när vi skulle in på planen började den som var näst på tur att värma upp på planen bredvid oss. Det är något som Jippie har väldigt svårt för, när någon annan tränar samtidigt som oss. Det innebär att alla momenten blev kluvna, hon hade halva fokuset hos mig och på det vi gjorde och halva fokuset på den andra hunden. Hon gick utan nollor och försökte sitt allra bästa, efter en klokt genomförd vittring valde jag att bryta och belöna henne. Just där och då kändes det klokt, bra för framtiden. Jag resonerade med min syster som var med som support om vad som hänt, hur fint Jippie kämpat och en liten plan kring hur jag ska tänka framöver med tävlande... Sen spolar vi fram några timmar och plötsligt är prestationsångesten 10 gånger värre. Nu är det ju ett faktum, vi har tävlat klass 3 och brutit, det känns inte alls särskilt hoppfullt inför framtiden - och vore det inte lika bra att bara lägga ner lydnaden, kanske satsa på en agilitykarriär istället? Det är just det här fenomenet jag tänkte fundera lite kring. Den prestationsångesten som kommer efteråt. Och inte alls bara efter en resultatmässigt "dålig" tävling. Jag vet att jag hade exakt samma känsla i somras efter att Jippie tagit sitt rallychampionat, för var det inte väl enkla banor? Och domaren lite för snäll? Och vi kan ju verkligen bättre än så! Jag har alltid haft större problem med prestationsångest i efterhand än med det innan en tävling. Innan tävlingen kan jag alltid, som jag beskrev ovan, lägga fokus på görandet, eller allra helst lägga fokus på att hunden ska få en bra upplevelse. Men efter, när hunden haft en god upplevelse men tankarna maler, vad tusan kan man göra då? Jag ska vara helt ärlig och säga att jag vet inte. Jag har inte lyckats komma på något bra sätt att hantera det. Ofta har jag behov av förändring, eller vi kanske ska kalla det avledning? En gång åkte jag raka vägen från en tävling till IKEA och köpte en ny soffa. En gång drog jag ihop en HtM-kurs för att lära mig en ny sport efter en tävlingsbesvikelse. Och igår letade jag efter en Agilitykurs och började planera för att möblera om i vardagsrummet... Tja, ingen av dessa metoder har egentligen fungerat särskilt bra. Jag tror att det i grunden handlar om att tillåta sig att vara besviken ett litet tag, låta det ta lite tid och sen låta revanschlustan ta över! Om inte annat skulle jag kunna tänka mig både ett nytt köksbord och ny hårfärg ;-) Hur hanterar du prestationsångesten som kommer i efterhand? Jag vill bara börja med att säga TACK till all uppmuntran, diskussion och hejarop som kom i samband med att jag lade ut förra inlägget. Om du missat det rekommenderar jag att du börjar HÄR! Vi alla har någon gång misslyckats med något. Misslyckande är såklart ett ganska godtyckligt uttryck, vad är ens ett misslyckande? Det är nog högst individuellt. Om vi pratar i små termer så kan ett misslyckande vara att få en rivning i ett agilitylopp trots att du tränat massor med hoppteknik, eller ett lyft av fel pinne trots att du lagt ner mängder av träning på att hunden inte ska "smaka" på pinnarna. I större termer handlar det kanske om att inte nå uppsatt resultatmål för dagen, året eller hundens liv. Jag upplever dessa saker som olika svårt att hantera, mindre misslyckanden kan man oftast trösta sig med att det kommer nya chanser, större misslyckanden kommer det kanske inga fler chanser på, eller åtminstone inte på väldigt lång tid (t.ex ett mästerskap). För att kunna misslyckas måste du ha ett mål, något som du kanske aldrig klarat innan som du vill försöka uppnå. De som aldrig misslyckas med något är troligtvis sådana som aldrig strävar efter något som ligger utanför sin komfortzon och utanför den kunskap hen har i nuläget. Bara det gör det ju egentligen till något fantastiskt, även om du misslyckades med detta försök, med denna tävling eller med denna hund så är misslyckandet trots allt ett bevis på att du försöker, att du vill utvecklas! Hur man hanterar ett misslyckande är förstås även det högst individuellt. Jag måste få tjura en stund, så jag brukar sätta upp en deadline i förhållande hur stort misslyckandet är och när tidsfristen löpt ut måste jag ta mig i kragen och ta tag i känslorna. Nedan ska jag skriva om framför allt två saker som hjälper mig mycket i hanterandet av ett misslyckande. "Mig lurar jag inte!" Våra hjärnor och fantasi är något alldeles fantastiskt. Vi kan fantisera ihop och tänka ut i princip vad som helst. Tyvärr brukar hjärnan i samband med ett nederlag bli ens värsta fiende. Hjärnan kan säga att du är usel, du hade dålig tajming, du kan inte träna hund, om bara din hund hade en annan förare skulle alla minsann få se hur fantastisk den är. Det här är tankar, tankar som du troligtvis kommer tro på. Du skulle väl aldrig ljuga för dig själv? När det händer brukar jag bara inse att tanken finns, konstatera att det är just bara en tanke, något jag fantiserat ihop, och tänka för mig själv - Mig lurar jag inte! Du kan ju alltid lura i dig något roligare, t.ex. att jag är världsmästare i att vända pannkakor i luften! Det är ju faktiskt rent trams (tyvärr!), något jag bara tagit ur luften och hittat på - precis på samma sätt som jag hittat på att jag skulle vara usel bara för att jag inte satte nollan, förstapriset eller what ever. Med det här i åtanke, att vi faktiskt har kontroll över våra tankar och inte behöver låta oss luras kan vi väl se till att tänka bra och konstruktiva tankar. Om du nu ska lura i dig något, se till att du lurar i dig trevliga, positiva och upphöjande tankar! "Jag kan" Det är tyvärr enklare att tro på negativa tankar, särskilt för oss som gillar lydnad med allt pet. Man blir så van att leta fel att man tillslut nästan inte kan göra något annat. Så se till att ta för vana att ta åt dig av beröm, säg tack med självförtroende och tro på att det är sant. Övertyga dig själv med uppmuntrande och trevliga tankar - programmera dig själv till att tro mer på det positiva! Offer eller hjälte?Som jag ser det har du två val. Inte bara i samband med att träna och tävla hund utan egentligen i allt. Vid ett misslyckande, vill du ta på dig den trygga offerkoftan, skylla allt på omständigheter, domaren, funktionärer eller i värsta fall hunden? Eller, vill du dra på dig superhjältecapen, ställa dig sträckt i ryggen och ta dig an problemet? Jag tror att för att inte ta misslyckanden så hårt så gäller det att äga situationen, på så vis är du i kontroll. Du kan påverka framtida resultat och framtida händelser. Ett offer är någon som inte har kontroll över sina egna händelser, någon som bara åker med i baksätet och ser vart det bär. Om något inte går vägen, och du känner dig maktlös för du hade ju inte kunnat göra något, det gick ju bara dåligt eftersom domaren stod precis där, tävlingsledaren hade gula shorts och rutan var på helt fel ställe, hur ska du då kunna gå vidare? Jag är övertygad om att det är den maktlösa känslan som gör att ett misslyckande svider så mycket hårdare. Om du istället drar på dig capen och tar allt detta som information för saker att träna på, något som du kan påverka och styra, så lovar jag att den jobbiga misslyckandekänslan som gror i magen istället kommer bytas ut till revanschlust och jävlar anamma! Varför inte även bryta ner det i delar och fira de framsteg som trots allt troligtvis fanns där? Så, är du ett offer eller är du en hjälte? Vill man förenkla det ännu mer, och du fullt ut anammat det jag skrev om i första inlägget så kan man helt enkelt säga: Även om det ibland inte går vägen så gör man trots allt det man älskar, det är väl inget att bli besviken över? I den verkligheten existerar nästan inte ens ett misslyckande. Med allt detta sagt så vill jag även påpeka att jag vet att det är svårt. Att tävla hund är lite som att bära självförtroendet på utsidan, att visa upp det käraste man har, det som byggts med blod, svett och tårar, och utelämna det för bedömning. Det är jobbigt när det inte går vägen, men de här knepen har hjälpt mig, jag hoppas de kan göra detsamma för Dig!
Är det okej att göra något bara för att det är kul, njuta av något som inte alls är lika fint som alla flådiga instagramklipp, och faktiskt vara nöjd över något som inte är uppflytt/cert/förstapris/SM-kval? Ibland kan det kännas som att det är fult att säga att man är nöjd med något som inte är perfektion. Som om det vore helt orimligt att var nöjd med något så fjuttigt, "dåligt" eller oviktigt. Man ser de som lägger upp klipp i sociala medier på superfina saker med sin hund, men istället för att säga det så ursäktar man lite halvt och meddelar att det minsann finns saker att utveckla. Jag har gjort likadant! Hur kommer det sig, varför är det inte okej att vara nöjd med en fjärr trots att tassen flyttades lite, nöjd med vittringen trots att tempot var lite lågt eller nöjd med passet trots att någon annan säkerligen kunnat göra det bättre? Eller är det kanske så att man bara ursäktar för att förekomma eventuella dömande kommentarer eller blickar? "Ej högsatsande göra sig icke besvär" Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva (och dras med i!) det här fenomenet. Det är som att om man inte satsar på perfektion och mot SM, rankingtävlingar, etc. så borde man låta bli att satsa alls. Sen om man verkligen tycker det eller om det bara blir en effekt är jag osäker på, men det ligger i atmosfären så att säga. Det ligger en del i tiden att vara högpresterande och perfektionist. Och någonstans där på vägen blir prestationen det viktigaste. Du kan bara inte glädjas åt skitsaker för någon annan vann en viktig tävling igår, och man glömmer bort det där med att resan är en del av målet. Anledningen till att jag började fundera på det här var för att jag pratade med en kompis igår som konstaterade att hon sket i att det "inte är okej att vara nöjd/glad" och tänkte nu minsann njuta av alla sina framsteg, stora som små. Och jag kände att det är ju egentligen det jag gjort med Jippie. Jag har sedan länge konstaterat att vi har vår resa att göra, och den innebär andra svårigheter än andras. Jag har varit öppen med de problem vi har, och jag har skrivit ut kärleksförklaringar till henne de gånger hon klarat saker som egentligen är för svåra för henne. Senast igår lade jag ut ett inlägg på instagram för att fira att hon så duktigt klarat av att träna bredvid en agilityplan med galna shelties som körde och skällde för fullt, hon klarade det utan att gå i spinn, stressa upp sig eller tappa huvudet. Där och då kändes det typ som det största som hänt oss! Sen började jag fundera... Är det egentligen rimligt att bli så glad över det? Det är ju egentligen ingenting, många andra kan träna mitt i värsta sortens kaos utan att hundarna bryr sig... Jag får bara lov att konstatera att även om jag kanske hellre hade skrivit om hur vi snart skulle ut och jaga sm-poäng så är det inte där vi är, vi har annat att jobba på just nu. Och om jag inte kan glädjas och vara stolt över de framsteg vi gör, hur ska jag då orka fortsätta? Det måste få vara okej att existera utan att prestera. Det måste få vara okej att vara sig själv i första hand och eventuella meriter/prestationer i andra hand (eller kanske tredje eller fjärde). Det måste vara rimligt att man utifrån sina egna förutsättningar känner sig nöjd, utan att stirra sig blind på vad andra gör, vad man "borde" göra eller vad man "borde" uppnå. Det som samlar oss alla som tävlar med våra hundar är ju trots allt viljan att utvecklas och viljan att komma framåt/uppåt/vidare, men det måste ju inte innebära att man måste prestera på papper. I slutändan är man ju densamma, jag är samma person som står på träningsplanen i ur och skur och lägger ner massor med energi och engagemang, oavsett om förstapriset sitter eller ej. Mitt arbete och min ansträngning blir inte mindre bara för att det inte är perfekt. Japp, så får det bli, mer fokus på att existera och mindre på att prestera! Nu säger jag inte att det här är lätt... Jag är en sån person som lätt dras med, och på köpet får prestationsångest. Det kräver kontinuerligt arbete för att lyckas hålla sig på "sin kant". Och vet ni att det bästa sättet att klara av att hålla fokus borta från prestation och jämförelse är att omge sig av människor som den kompis jag nämnde, någon som man kan dela med sig av både små och stora mål, någon som skulle glädjas lika mycket åt ett SM-kval som en träningsframgång med en pytteliten detalj. Någon som pushar dig så långt du vill, inte lägger press på att du borde satsa mer eller högre. Att träna med någon som stirrar sig blind på prestation och där högst mål ska prioriteras och fokuseras på, det kommer inte leda till något gott om man inte vill dras med in i den hetsen. Om du är en person som älskar att fokusera på prestation är det så klart inget fel i det, men tänk på att det du gör påverkar andra. Även om du älskar att vinna kanske du inte måste påpeka senaste vinsten för den kompisen som jobbar på för att komma ut på tävling. Du kanske inte måste jämföra dig själv med andra högt och ljudligt. Och du som vill slippa prestationsprat - omge dig med människor som föder den delen av dig som du mår bra av. Och gör ditt bästa för att föda den delen hos andra! I lördags åkte vi till Nykvarn för att göra BPH med Jippie. Jag har tänkt göra det länge men de enda som det funnits platser på häromkring har varit på vardagar, nu råkade det komma ut ett med kort varsel så då var jag tvungen att hugga platsen! Jippie tyckte nog att det var lite konstigt, hon förväntade sig lydnadsträning när vi kom till gräsplanen så det var lite underligt... Jag hade räknat med att hon skulle vara mer social för det är hon till vardags, vet inte om det var för att hon förväntade sig träning? Då är hon klart mer ointresserad av att hälsa. Hon ville inte alls bjuda in mig till att leka utan körde sin egen grej! Och hon var faktiskt tuffare än jag trodde, hon känns alltid så mjuk och "fjäskig" till vardags men det visade hon inte på beskrivningen, blev faktiskt lite imponerad i den delen när en utklädd människa närmar sig och hon satte sig framför mig och blev lite småarg, hade snarare räknat med att hon skulle stå bakom mig och ta skydd ; ) Underlagen tyckte hon var väl halkiga, men med svansen rakt upp var det inte så hon kändes rädd utan snarare undrade varför vi gick där när det fanns gräs... Skotten reagerade hon ganska mycket på, inte så hon kändes rädd utan snarare undrade vad fasen det var. Jag insåg ju där och då att vi faktiskt aldrig haft någon skotträning, hon har hört det på håll och aldrig reagerat så jag vet att hon inte är skotträdd, men det hade ju varit schysst om hon hört det så nära/högt någon gång innan. Som man ser i filmen så undrar hon vad fasen det är men har ingen rädsla i reaktionen och vill glatt leka efter. Överlag känns hon på papper som en väldigt stabil och trygg hund, och det känns även skönt att veta att hon finner trygghet i mig. Och, nu får vi delta på bruksprov, om den lusten skulle falla in. Protokoll, diagram och film finns längre ner i inlägget! Jag har under hela våren brottats med uselt självförtroende när det kommer till hundträningen. Jag har varit ur gängorna lite generellt och det har alldeles säkert påverkat, men jag har verkligen inte haft någon "Prestationsglädje", hur passande är det då inte att Niinas bok på just det ämnet kom ut precis? Jag åkte och inhandlade den förra veckan och satte tänderna i den direkt (inte bokstavligen då alltså... ). Jag kom ungefär en tredjedel i boken i lördags och jag gillar den verkligen hittills! Men jag blev smått matt av att läsa så jag var tvungen att pausa nu i veckan. Jag har kommit till en del insikter som jag behövde fundera igenom. Jag tänkte läsa ut den nu till helgen och sen gå tillbaka och läsa om de delarna som är allra viktigast för mig. Den tar upp flera olika områden och vissa av dessa har jag "kontroll" över men jag vill ändå läsa igenom även de bitarna för att inte missa några guldkorn. Men de bitarna jag verkligen vill förkovra mig i är det om målsättning och det om självförtroende.
Som det är just nu har jag knappt vågat ta tag i träningen för klass 3 i lydnaden mest för om jag inte försöker kan vi ju inte misslyckas... Det är inte alls normalt för mig att vara feg eller inte våga men det är den känslan som allt mer kommit under våren. Rädslan att misslyckas, att bli bedömd av andra och känslan av att inte räcka till/platsa in. Jag har en gnagande känsla av att det jag och Jippie lyckats åstadkomma bara är ren slump/tur och att om inte allt flutit på för oss hade vi aldrig kommit så långt som vi har. Det är svåra känslor att hantera, och svårt att ta sig för något när man känner att det enda det kan leda till är misslyckande... Jisses vilket deprimerande inlägg, men ändå någonstans renande att ventilera lite. Nu ska jag som sagt ta tag i det och försöka få tillbaka tillräckligt med självförtroende för att våga gasa på igen! I lördags var det dags för ytterligare en dag i rallylydnadens tecken med dubbelstart i mästarklassen för Jippie. Med bara ett CERT kvar till championat gjorde nerverna sig lite påminda under veckan som var. Väl på plats kändes det dock ganska lugnt. Jippie var precis i slutet av sitt löp så vi skulle starta sist i båda klasserna. Första banvandringen kändes ganska smärtfri, relativt lätta moment och inga större klurigheter (från vårt perspektiv). Under väntan till vår tur hann jag dock vissna lite. När det väl var dags kändes det som om luften gått ur och lusten infann sig inte riktigt. Jag har en tendens att bli sån när jag är rädd att det ska gå dåligt, jag liksom väljer att ta ut förlusten i förväg för att slippa bli besviken... Idiotiskt! När jag väl hämtat Jippie i bilen och påbörjat uppvärmningen kändes vi redo, hon var på tårna och jag hade hittat tillbaka till en mer laddad version av mig själv. Väl på banan blev Jippie lite ofokuserad och lite wild and crazy. I och med att det både var väldigt varmt och att hon varit ganska löptrött vågade jag inte värma upp så mycket, men se det var ett misstag. Hon körde gasen i botten och det var bara att försöka hålla fast sig så gott det gick! En del skall, och någon skylt som hon trampade på så hårt att det ekade på området! Överlag dock väldigt fint av henne, hon har, hetsen till trots, en fin förmåga att hela tiden vilja och faktiskt göra rätt. Det hade varit så lätt för henne att vare en "fort och fel" hund men det ligger faktiskt inte riktigt för henne. Väl ute från banan blev det en liten fest med belöningar och efter bara ett par minuter stod det klart att vi ganska precis klarat certgränsen med våra 91 poäng och Jippie blev Champion! Den klassen var även Distriktsmästerskap där vi lyckades knipa en silvermedalj! Inför start nummer två gick jag som på moln, nöjd och glad utan smolk i bägaren. Eftersom hon redan var champion kändes det inte som att runda två spelade någon roll utan vi kunde fokusera på att bara njuta och träna om något skulle behöva tränas på. Men så trots att solen stekte ännu värre än på förmiddagen och de flesta hundar kroknat så körde Jippie på i sina standardiserade 180 knyck. Denna runda kändes mycket bättre koncentrationsmässigt även om det kom ett par skall här också... Något att ta tag i! Men även runda två visade sig räcka till ett cert på 92 poäng. Känns som hon hittat en riktigt fin form på rallybanan och skulle lusten falla på skulle vi säkerligen kunna göra en fin rallykarriär! Vi fick även fin-fina kommentarer från domaren, alltid skoj med utförliga och personliga kommentarer! Jag fnissade lite när jag läste kommentaren på runda två som började med "Som om värmen inte fanns", jag som bara i förra veckan tyckte att hon allt var lite värmekänslig - vi får nog skriva av det som löptrött tror jag ;-) Lilla Jippie... Resan med henne har verkligen inte varit spikrak och hade någon sagt för ett år sen att hon innan hon fyllt två år skulle vara uppflyttad till Lydnadsklass 3 och vara Rallylydnadschampion hade jag nog inte trott på det. Hon är inte den lättaste men jisses vad kul det är att få skörda framgångar med henne vid sidan! <3 Nu i veckan vankas 2-års kalas och sedan är det fullt fokus på lydnaden som gäller! Förra veckan var så händelserik så det går nästan inte att förstå hur vi hann med allt! I tisdags hade jag körlektion för att utöka min körkortsbehörighet till BE. Nu när mamma och pappa köpt husvagn hoppas jag på att både kunna åka på semester och även kunna vidga horisonten när jag funderar på vilka tävlingar vi ska åka på. Körlektionen gick bra men det var mycket att hålla koll på när det kommer till säkerhetskontrollen! I onsdags var vi som ni kanske redan vet (i och med förra blogginlägget) och tävlade rallylydnad i Kungsör, Jippie tog då sitt första cert! I fredags var det dags för uppkörning och det gick helt som på räls, även om säkerhetskontrollen var svettig och kontrollanten var under utbildning så han ställde väl varenda fråga han kunde för att visa sin instruktör att han kunde. Körningen var inga problem och backningen runt hörn satte jag utan minsta omtag - Faktiskt rätt stolt över mig själv som klarade både teorin och uppkörningen på första försöket även nu! Så i lördags bar det av på rallytävling igen! Dubbelstart, och visst fanns drömmen om att sätta två cert på en gång! Jippie var helt galen för dagen, minimalt med träning är verkligen ingen bra uppladdning för rally... Hon gick som på tå och reagerade på millisekunder på allt jag gjorde. Första banan gick hon dock väldigt fint, tyvärr sumpade jag den... På allra sista skylten, stå framför backa, som faktiskt är hennes paradgren, tycker jag att hon står snett och ska rätta till henne - något jag aldrig någonsin gör utan om hon får handtecken när hon står framför så ska hon sätta sig, vilket hon så fint gjorde och vi landade på sura 88 poäng. Grämer mig fortfarande över det, så otroligt klantigt av mig! Bana 2 var dålig känsla rakt igenom, kändes som att hon gick mig ur hand och hade party för sig själv... Det var hennes fest och jag var då inte bjuden... Efter att ha klivit över bandet fortsatte jag ha henne i fotposition och hon fick jobba ända tills jag tyckte att hon gick ok, då fick hon belöningen. Tror att jag sitter lite fast i att som med Lycka behöva höja och motivera, men rallyn är så "lätt" för henne att alltför coola belöningar där gör att hon får alldeles för hög belöningsförväntan och därmed går i spinn. Vi får ta tag i det och hitta ny tävling att anmäla till! Kaosstarten räckte till 90 poäng och cert nummer 2, men det var verkligen ingen go känsla så jag låtsas att vi fick certet på första rundan ;-) Sen kom söndagen. Och det mest spännande och mest galna jag gjort. Vi skulle åka och hämta hem mina får! 5 fina damer åkte jag och pappa och hämtade utanför Södertälje. Känns som jag har lyckats få de finaste nybörjarfåren man kan få. Trevliga, trygga och vana att bli vallade. Ser så fram emot sommaren med får, om någon undrar vart jag är så kommer jag sitta i hagen och titta på när damerna nöjt betar <3
Igår kväll hade hemmaklubben en liten kvällstävling med en start i mästarklassen. Jag tvekade lite på om jag skulle anmäla för Jippie är ganska i gasen som det är på rallytävlingar och att vara i Hundarenan gör att hon gasar ännu mer. Men, det är nyttig träning så jag anmälde! På väg till tävlingen stannade vi och tränade lydnad, ett försök till att få henne mer i uppgiftstanke än partytanke och låta henne blåsa ur lite energi. Det är välbehövligt! Väl på plats kändes det som en rolig bana men lite utmanande med spring och inkallningar för det gör såklart att Jippie hettar till lite extra. Vi hade startnummer 3 så inte mycket tid för att värma upp efter banvandringen utan vi jobbade bara lite på att hon skulle lugna sig inne i hallen. Det blev vår tur och jag kopplade loss - det spårade ur direkt! Så fort jag knäppte loss kopplet skällde hon på mig en gång, när jag sen skulle ha in henne till sidan gjorde hon bara snurrar på allehanda vis och när jag väl fick in henne fastnade hon i att glo på en hund i publiken... Nåväl, man kan inte stå i startfållan hela dagen så direkt när hon tittade på mig började jag gå. Och så fort jag gjorde det föll hon in i rätt fack, när vi gick över bandet kavlade hon upp ärmarna och var jättefin hela banan! De avdrag vi fick var Bris för när hon sprang förbi mig i inkallningarna samt tror jag på konskicket när hon stannade till, samt på sättande under gång. Jag var livrädd att domaren skulle tycka att det var så snett att det skulle bli fel övning, men tack och lov blev det bara sned men jag fick kliva över hund/skylt eftersom det blev så snett! Ser på filmen att hon börjar rusa på lite precis när jag säger sitt - dålig tajming helt enkelt. Rundan räckte till 92 poäng och därmed är första certet vårt, eller en tredjedels championat om man så vill ;-) Ja som rubriken lyder, tävlingsanalys och hjärnspöken…
I lördags var jag och Jippie iväg och tävlade lydnadsklass 2, det var vårt tredje försök i ordningen. De två föregående starterna har varit bra från Jippies håll men det har uppstått situationer vi inte varit nog förberedda på. Efter senaste starten i början av mars insåg jag att det skulle dröja ett tag innan det blev tävling igen, detta då Jippie har svårt för när det går flera planer samtidigt och tyvärr (för vår del) är det ett populärt upplägg här i krokarna. Men så kunde jag inte släppa det utan ville så gärna så gärna sätta förstapriset. Då bestämde jag mig för att bredda vyerna lite och kika på tävlingar även längre bort. Jag hittade då en tävling i Söderköping som när det närmade sig utgång av anmälningstid inte hade så fasligt många anmälda så en kvalificerad gissning var att de inte skulle tycka det var värt att ha flera domare och därmed skulle endast en tävlingsplan vara igång. Så, vi var alltså i Söderköping i lördags! Väl på plats lottades vi till startnummer 1, något som verkligen passar oss. Jag har alltid gillat att starta som nummer 1 och för Jippies del är det skönt att kunna värma upp innan någon annan börjat tävla. Vi värmde upp med lite tricks, en fjärr (som det gått troll i hela förra veckan och så även på uppvärmningen…) och en vittring. Sen var det dags att kliva in på planen. Jag tyckte att fotgåendet kändes så fruktansvärt dåligt, hon kändes inte med alls, tappade fokus i någon sväng och gick mest och tittade rakt framåt. Jag var säker på att det skulle bli en nolla och började fundera på vart det skulle passa att bryta, jag borde absolut göra det innan fjärren för att inte få med ett dåligt utförande i bagaget (den hade ju som sagt strulat hela veckan). Vidare till L:et, även där tyckte jag att hon tappade fullständigt i svängen och gjorde felskifte på sträcka två…skit… Men så efter L:et, var det som att vi hittade varandra. Jag valde att gosa med henne istället för vår burdusa tävlingsmässiga belöning och det var som om det var vad som behövdes. Efter det kändes hon helt med, moment efter moment rullade på så fint så, transporterna var glada och ”på” och hon var med i uppställningen inför varje moment. Någon form av missförstånd på apporteringsdirigeringen gjorde att hon gjorde ingången galet och vi halkade ner på 7,5 i betyg men i övrigt gick hon som en dröm! Vittringen som vi kämpat så med satte hon så när som på ett litet skutt i ingången och fjärren var en aningens långsamma skiften men de gjordes med fokus och distinkthet och belönades med en fin 10, så även den tjusiga rutan. Varför fjärren inte funkade utanför på uppvärmningen och inte heller hemma på ”skojträningar” men inne på tävlingsplanen i helt rätt format och uppstrukturerat är ganska intressant. På uppvärmningen försökte jag busa till det för att få en lättsam känsla men tydligen var det korrekthet som funkade. Det första jag frågade när jag hade belönat klart Jippie efteråt var om vi hade nollat fotgåendet, men nä, 7,5 hade vi fått. Herre gud tänkte jag, helt otroligt vilken generös domare ;-) Oh well, efter insatsen fick vi inga betyg på platsen eller helhet så även om jag tyckte att det borde räcka vågade jag inte ta ut något i förväg. När väl resultatlistan sattes upp visade det sig att vi fått 273 poäng och därmed var lilla Jippie Långstrump, hoppetossa nr 1, klass 3 hund! Jag gjorde en segergest, ett litet jämfotahopp och några glädjetårar brände i ögonen. Många gånger har jag undrat om vi kommer kunna lyckas med lydnaden med tanke på hennes svårigheter med andra hundar, men där och då kändes inget omöjligt! Jag känner mig väldigt laddad på att knyta ihop våra klass 3 moment till en vettig helhet och sen testa vingarna. Sommaren ska i det stora läggas på mycket störningsträning, fokusträning och hjälpa henne hitta lite mer trygghet bland okända hundar. Ja och det där med hjärnspöken… Jag trodde ju att fotgåendet var en 0:a, L:et en katastrof och det andra bra men inte så bra som hon kan. Så tog jag tag i att titta på filmen idag. Fotgåendet var inte alls någon katastrof förutom när jag tvekade på henne, 7,5 i betyg var helt fair, L:et var bra bortsett från att jag trodde att jag tappat henne i svängen men på filmen går hon där så fint tills hon blir störd av att jag blir osäker, och det var också på grund av det vi tappade inför andra sträckan. Resten av filmen är hon jättefin i transporterna, med i uppställningarna, trygg i stadgan och explosiv i reaktionerna. Miss i ingången på apporteringsdirigeringen men i övrigt gör hon ju allt precis som på träning – vad mer kan man begära? Nä jag blev lite less på mig själv redan där när vi klivit av planen, ännu mer nu. Fattar inte vart kämparglöden och pannbenet tagit vägen, varför var jag redo att ge upp så fort? Såg en klokhet på instagram igår ”Vi lär oss inget av att bryta”, det ska jag påminna mig själv om nästa gång jag känner för att ge upp på en tävling innan vi knappt ens hunnit börja! Jag får nog rätta det jag skrev innan, under sommaren ska vi jobba med störningar, fokus, trygghet OCH pannben! |
Archives
February 2020
Kategorier
All
|